Ma g II11 s Eri k s s o ns s fads I ag 210 ställning till dcm. Den ändrade lydelsen i hs A skulle kunna bero pa att man icke längre ansåg det behövligt med några undantagsregler för svennerna. 211. »Eller där de bliva åtalade», fsv. clla ther til käro koma. Det är ovisst, om dessa ord ha tillhört den ursprungliga texten; de saknas nämligen bl.a. i hs B och C. •— 212. »Utländska gäster», fsv. i tlänskc gäsfc hs A m.fl., i tläiiskc lucii hs BC m.fl. 21.>. »Dolk», fsv. stekamäz, av mit. stekcnicssct »Messer zum Stechen, Dolch», salunda »Stichmesser», kniv att sticka med, med vass spets. — »Värja», fsv. rytingcr m., av mit. riitink »långes Seitenmesser, langer Dolch». —»Kortsvärd», fsv. bädarc, badarc m., av mit. bcscicr, basclcr »eine Art langer, spitzer Messer; kurzes Schwert». 214. »Men om de hava ofred emot sig», fsv. I’taii the haffiiiit fegJt a sik. Skeninge-stadgan den 30 nov. 133 3 (SD 4, s. 463 f.) utfärdade Magnus Eriksson förbud mot att rida över landet med fulla vapen, men undantog därvid dråpare, som ville sona sitt brott genom att erlägga böter. Han förnyade förbudet genom Uppsala-stadgan den 6 dec. 1344 (SD 3, s. 373, 379), utan att där upprepa undantaget. Att MESt ger fogden och rådmännen rätt att meddela undantag från förbudet att bära vapen för den som hade ofred över sig är en bestämmelse av samma natur som undantaget i Skeningestadgan; den visar, att de gamla släktfejderna fortfarande ägde realitet. Man tillämpade fortfarande den gamla regeln att en dråpare skulle gälda mansbot till den dräptes släkt och därigenom försona sig med denna ännu under århundraden. Som exempel kan nämnas tvä förlikningar mellan en dråpare och den dräptes släkt inför radstugurätten i Stockholm den 7 juni och den 9 aug. 1346 (^Stockholms stads tänkeböcker. Ny följd bd 1, s. 189, 196). 213. »Lov därtill», fsv. orloff ther til. 216. »De» avser här fogden och rådmännen. 216 a. »Och i ingen stad inom riket få byamän bära vapen», fsv. Ok i hii ariitiii staJh iiirikis iiiogho eig byamän uapn bära hs A m.fl. (i st. f. eig ha hs BCQ; enge-, hs K är defekt). Hs ENO: i enghum staJh inrikis nokre b-^amen magho bera iiapn; hs LM: Enge bymen magho bära uapn j stadhenom inrikis-, hs D: F.ngin byaman seal oc uapn bära j stadhennm. Man har tydligen haft svart att finna en allmän formulering, som skulle gälla för alla städer i riket. Eftersom hs A och hs BCQ stämma överens, är denna text troligen ursprunglig, och hs DEl.MNO sekundära försök till förbättringar. 217. »När upp till», fsv. orkar, kan uppbringa, anskaffa, prestera. 218. Fl. 34: 1 innebär ett privilegium för sadana byamän, som ägde ärvd fastighet i staden eller lösegendom till värde av minst 40 marker: de fingo bära vapen, sannolikt som garanti för ordningen, sålunda av samma orsak som mästermännen vid Kopparberget (se not 223). — År 1482 bestämdes för Stockholm, att var och en som gick i vård (»Them som burwardh tilsigx») skulle hava sköld, hatt, pansar och armborst (Stockholms stads tänkeböcker Bd 1, s. 487; jfr H. Schiick a.a. s. 408). I burspråken gävos följande påbud ( 1439:7 m.fl.): »Var man skall hava sitt harnesk till reds dag och natt, evad som kan hända». Om förbud mot bärande av »skadeliga vapen» se not 223. 219. »För att driva sina ärenden eller sin handel», fsv. ärande ellir kopinskat sin dritfu ande.. Denna participkonstruktion torde vara en germanism. Jfr Km 20: 1. 220. »Dit deras ärenden föra dem», fsv. huart thera ärende liggia.. 221. Fl. 34: 3 innehaller en rätt långsökt motivering för frälsemäns rätt att bära vapen i staden. 222. »Män, som äro okynnesdrängar», fsv. the män, odädhis drengia äro hs A {man iieet othetis drengia iiara hs BCKQ—ENO—RS; Bönder ok adhre othedhis drenge hs D, 1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=