Kåds f 11 gubal kett 209 da triildonien var avskaffad och nagra trälar säkerligen icke sedan länge hade funnits i Stockholm, hörklaringen ligger i att uttrycket är ordagrant övertaget frän den äldre Bjärköarätten. 201. »Förgörerska», fsv. foniädba f. 202. »Fdorkonoson», fsv. häriauwn (se not 198). 20.F »Fiälften så stora», fsv. halfjuo minne, d.v.s. 6 marker. 204. »Om man ej kommer pa honom därmed om igen», fsv'. itan han wardher optiirc ther mädh funnin, ertappad. 20Med fl. 31 jfr Bj 21 pr. Se H. Schiick, Stockholm vid 1400-taIets slut (2 uppl., 195 1), s. 413 f. — Tänkeböckerna innehålla ett stort antal rättegångar om okvädande, och i manga fälles svaranden för att han har använt uttryck, som omtalas i fl. 31: 1. Se t.e.x. Arboga tänkebok 1, s. 337 ( 1470), 2, s. 206 ( 1483 ), 3, s. 28 (1494). — Om okvädinsord i de svenska landskapslagarna se »Svenska Landskapslagar» Bd 3 ( 1940), s. 180, Bd ^ ( 1946), s. 127; VSt 1: 53. 206. »De män, .som ga eller fara i stadens ärenden», fsv. fbe män, som stiidbzens ärende jara ok sökta, för att uträtta nagot. Samma uttryck i fl. 18 pr. Sa enligt hs A(HI). Övriga handskrifter ha en kortare formulering: »Nu nämner fogden och rådmännen nagra byamän . . .» 207. jfr Bj 21:1 »men vid missfirmelse i ord skola de icke gäldas högre än andra män» —Fl. 32 återger rätt nära Bj 21: 1. Med fl. 32 jfr också S I 18. 208. Fl. 3 3 föreskriver, att stadens och fogdens tjänare skola uppträda höviskt och rättrådigt i sin tjänst, gent emot alla stadens invånare, fattiga och rika, och även mot bönder och främlingar. Bestämmelsen saknar motstycke för övrigt i de svenska medeltidslagarna och är av stort intresse, därtill mycket hedrande för den man, som har infört detta stadgande i lagen. Det är det första kända försöket att instruera administrativa funktionärer att uppträda höviskt mot allmänheten. 209. »Ingen nåd skall göras med dem», fsv. nadbe medb fbem ^öras. Man fick salunda icke för svennerna efterskänka eller mildra det straff, som lagen föreskrev. Under senare delen av 1400-talet satte domstolarna i betydande utsträckning ned de straff, som lagen föreskrev. lået är ingenting som talar emot att liknande praxis har funnits redan vid tiden för utarbetande av MESt. Om sä har varit, är det sannolikt, att stadgandet att ingen nad fick göras med svenner, som hade överträtt lagen, avsäg att eliminera domstolarnas möjligheter att mildra de straff, som svenner hade gjort sig skyldiga till. Man ville ha dem under sträng disciplin. 210. Sa enligt hs A(HIP). Övriga medeltida handskrifter (hs BCDELMNOQRS; hs FGK sakna detta textställe) ha i stället: »Och fogden skall med rådmännen döma över stadens svenner, och rådmännen med fogden över fogdens svenner.» Detta är förmodligen den ursprungliga texten. I hs A(FIIP) har själva grundsatsen ändrats. De:i ursprungliga regeln (i hs B m.fl.) torde innebära, att visserligen både fogden och rådmännen skola sitta till doms över svennerna, men att —i händelse av olika meningar — fogdens mening skulle gälla, dä det var fråga om en stadens sven, och rådmännens, da det var fraga om en fogdens sven. Stadgandet torde böra ses mot bakgrunden av bestämmelsen i föregående mening, att ingen nåd fick göras för svennernas brott. Vad staden säkerligen önskade var troligen att hindra fogden fran att benåda eller icke åtala sina svenner för brott i staden. Att fogden icke skulle underlåta att åtala eller straffa stadens svenner för brott, torde kunna förutsättas, och dessutom hade stadens myndigheter förmans14 Manitiis Krikssoiis stadsliKj 206 a.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=