Railsf II g II balkcII 207 att cd icke far avläggas under fasta eller på helgdagsafton, ej heller före vissa helger; jfr även UL M 41: 1. Liknande regler i ÖgL R 12 pr. Med uttrycket l>än thiiä han ma cig suäria bör Bj ha syftat på de tider, dä det enligt UL var förbjudet att gå ed, och det bör sålunda ha varit fran dessa tider, som man utgick under förarbetena till MLSt. 167. Till grund för fl. 24 ligger MEL R 1.1. Med fl. 24; 1 jfr också Bj 9: 2. 168. Flocken handlar uteslutande om de fall, dä eden skall avläggas av svaranden. 169. I-l. 2 5 pr överensstämmer med MEL R 14 pr, men är mera kortfattad. 170. »Nu blir han fälld vid eden», fsv. Nu kan han at cclhennm fällas, d.v.s. det kan konstateras genom en dom, att han icke kan fullgöra eden, så som i olika fall är föreskrivet. 171. »Såsom förut är sagt»; se fl. 7: 1. 172. Denna bestämmelse synes vara överflödig. Något rum för tredska torde icke finnas, så som de andra bestämmelserna lyda. 17.^. »Nekar han till att han har tagit emot den dagen», fsv. Dyl han sik daghen haffua takif, d.v.s. att han har utfäst sig att gä ed den dagen eller har sig den dagen förelagd (enligt fl. 24: 1). 174. Till grund för fl. 2 5 ligger MEL R 14 pr. MESt har emellertid icke upptagit ett stadgande där, att lagligen gången ed, vid vilken mälsäganden ej har varit närvarande, kunde intygas av tre män, som voro där, dä eden avlades, och att därefter ingen hade makt att bryta den eden utom konungen, då han ville utleta sanningen. Ed, vid vilken mälsäganden ej har varit närvarande, har sålunda bättre skydd i MESt än i MEL. Bötesstraffet pä tre marker torde MESt ha fått frän Bj 9:4. 17 5. »Utom om någon vill leda till fängesman», fsv. i fan man gripir til ledznär. se härom Tj. Bestämmelsen i fl. 26 om att inga vittnen få gä frän landet till staden och tvärtom finns redan i Bj 32: 1, där för vittne användes ordet fsv. tyghi (lånat frän mit. tiige f. »Zeugnis»); där finns också undantaget om ledande till fångesman. Bestämmelsen var föranledd av rent praktiska skäl. Omedelbart förut (i Bj 32 pr) hade nämligen stadgats, att om något, som hade blivit stulet från staden, fördes ut pä landet, skulle ägaren svärja det till sig med tvä män frän staden {byamän af stapinum), om han följde efter. Kunde da innehavaren av saken leda den från sig, var han saklös; annars skulle han böta som tjuv. Tydligt är, att om Stockholm ville få dessa regler tillämpade pä landsbygden, måste man ge landsbor samma ställning, dä något stals pä landsbygden och fördes in till staden. 176. »Om de äro trovärdiga», fsv. än the skälike ära. 177. »Alla bofasta män . . . må vittna i staden», fsv. Alla bofaste män . . . mogho witne ganga i stadhenum, 178. Bestämmelsen saknar motsvarighet i Bj och torde därför innebära en betj^dande ökning i MESt av möjligheterna att höra vittnen frän landet vid en rättegång i stad. Det är emellertid i MESt endast fråga om vittnen i brottmål; endast äsyna vittnen frän landet godkännas. 179. Sålunda i brottmål, men icke i tvister om skuld o.dyl. 180. Detta innebär en betydande inskränkning i »gästernas» ekonomiska rörelsefrihet. — Orden »som sagt är» finnas endast i hs A(HIP); de saknas däremot i övriga medeltida handskrifter (hs BCKQ—DENO—RS; hela meningen om gäster saknas i hs LM). Troligen ha de icke stätt i den ursprungliga texten; MESt innehåller nämligen icke något annat stadgande av detta innehåll. Närmast står Km 14 pr och 34: 4. — Fl. 26 saknar kända källor. MEL har icke några regler, som förbjuda hörande av vittnen från städerna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=