Magnus Eriksso ns stadslag 206 hs DENO framgår tydligt, att de tvä byamännen voro med säsom vittnen. — Jfr fl. 18 pr. 154. »Fri», fsv. saklöös, d.v.s. fri från kärandens krav. Att någon instämmer ett och samma krav genom två käromål är sålunda enligt lagen ett rättegångsfel av den art att det medför förlust av vidare talan. 15 5. »Deras tvist», fsv. tbcrra irskilnadb (hs A; tbcrra atikilnadb hs B), d.v.s. der vari de skilja sig åt, orsaken till deras tvist; »veta och kunna intyga huru det förhåller sig med den sak, hvarom tvisten är (näml. om gäldenären förut varit bysatt)» (Schlyter). —Fl. 22 saknar kända källor. 15 6. Ordet »hans» syftar på gäldenären; detta uttryckes tydligt i hs LM: »av hans eget gods». I första hand skall skulden givetvis gäldas ur gäldenärens i stadens befintliga egendom. I andra hand kommer den att gäldas genom gäldenärens arbete eller genom den honom tillhöriga egendomen (pä landet eller i annan stad), som kan bli åtkomlig. Att fogden skall gä i borgen kan tydligen icke betyda annat än att han är skyldig att medverka till att gäldenärens egendom, som icke finns i staden, skall bli åtkomlig för gäldande av skulden. Som kronans tjänsteman hade han givetvis större möjligheter än enskilda stadsbor att utkräva skulden pä den ort, där mannen är bosatt, på landet enligt Landslagen eller i en annan stad. Att fogden skall gå i borgen för »man frän landet» kan icke gärna ha kommit in i lagen, utan att den förmän, som bestämmelsen innebar för städerna, hade tillerkänts dessa av Magnus Eriksson eller hans företrädare. Den hade måhända framdrivits av de restriktioner, som kunde finnas beträffande hörande av stadsbor säsom vittnen vid rättegångar pä landet (jfr fl. 25). Nagot fall, då fogden faktiskt har gått i borgen enligt fl. 23, är icke känt. 157. Det förutsättes sålunda, att det här är fräga om en »gäst», som har handelsvaror eller andra ägodelar på väg till staden. 158. »Två penningar till föda för var dag»: en intressant upplysning om vad kosthållet för en dag beräknades till vid mitten av 1300-talet. 15 9. Denna mening torde endast hänföra sig till stadgandet, att den, som ej kan lösa sin gäld, mä gä till arbete för gäld sä som för annat. —El. 23 saknar kända källor. om ed från svarandens sida endast i § 1, och sista delen av rubriken söker sålunda ange innehållet i denna paragraf. Detta försök är emellertid vilseledande; § 1 talar icke om att svaranden nekar att gå ed. Rubriken torde ha avfattats under inflytande av en vantolkning av orden ban ma c/g edb ganga eller siiär/a; om detta uttryck se not 166. 161. »Nekar», fsv. biudber ncy fore s/k. Om formen //cy nej se E. Wessén, Svensk språkhistoria 1 § 5 5 not. 162. »Pä samma plats», fsv. / sama stadb, d.v.s. omedelbart. 163. »Ett mål, där svaranden får fria sig med ed, och ej ett mål, där käranden får styrka med vittnen», fsv. dylsmaal ok c/g u/ti/csmaall. 164. »Fian», d.v.s. svaranden. 165. »Utfästa sin ed», fsv. lagb s/n fästa. Ordet si// saknas i hs A(FilP), men finns i alla övriga medeltida handskrifter. 166. »Nu utfäster han ed pä den dag, dä han ej fär gå ed och svärja», fsv. A'« kan ban edb fästa innan tben dagb ban n/aa c/g edb ganga eller suär/a. För detta stadgande ligger Bj 9: 2 till grund: »Om någon utfäster ed på en tid, då han icke fär svärja», fsv. bw/l/k/n man sn/n ef) fäst/r i/n pän thnä ban ma cig suär/a. Bj omtalar icke, på vilka dagar det var förbjudet att avlägga ed, men så är fallet med UL. I UL R: 1 stadgas. 160. I fl. 24 talas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=