Magnus Erikssons stadslag 204 sättes) är riktig. Detsamma framgår av fl. 18:1. Att termen bysättning levde kvar i rättspraxis i varje fall 150 år efter tillkomsten av MESt, även då det gällde kvarstad av gäldenärs egendom, framgår av några rättsfall i tänkeböckerna (Jönköpings stads tänkebok 1456—1 548, s. 13 och 20; Stockholms stads tänkeböcker 1 5 14—1530, s. 70). 132. »De som söka och fara i konungens ärenden», fsv. the koiiutigx ärcnJc sökiii ok fara. Samma uttryck i fl. 32: 1. — Bj 40 talar ej om bysättning av andra än av dem, som kommo till staden; genom orden »alla män, vilka de än äro» framgår, att enligt MESt även stadsbo kan bysättas. Å andra sidan anger Bj direkt, att även (till staden kommande) frälsemän och präster kunde bysättas; MESt fritager däremot medlemmar av konungens råd och riddare — alltså de högsta frälsemännen —, de som foro i konungens ärenden samt präster. MESt:s lydelse kan ha tillkommit på grund av önskemal från konungen och kyrkan. Vidare skall enligt Bj bysättning ske efter tillsägelse till fogden och rådmännen eller tvä byamän eller fogdens och stadens svenner; den som tillsäger är tydligen fordringsägaren. Hur bysättningen sedan skall ske, omtalas icke, men om fogden och rådmännen ha tillsagts, är det troligen de som sedan ha fattat ett beslut om bysättningen och låtit gripa gäldenären. 133. »Bysättas», fsv. hysätias hs A. De flesta andra handskrifter ha formen hrsäfias, hs C hisäfias. (Liknande i det följande, där ordet förekommer.) De växlande skrivningarna vittna om att ordet ännu i viss mån kändes som främmande; olika uttal (och olika betoning) ha tydligen funnits. — På en punkt är texten i Bj oklar och texten i MESt åtminstone ofullständig, vilket är mycket anmärkningsvärt: Det gäller innebörden av uttrycket »med tvä byamän», fsv. mädh tucm byamatnium. Vem skulle utse de två byamännen? Och i samband därmed: skulle bysättning ske efter beslut av rådstugurätten pä yrkande av fordringsäg.tren? Eller kunde en fordringsägare själv verkställa den med biträde av tvä byamän? Härpå beror också innebörden av uttrycket »med tvä byamän». Schlyter uppfattar dem generellt såsom vittnen. Hur rättspraxis har varit i Stockholm och andra svenska städer, torde kunna framgå av rättsfall, som återges i de bevarade tänkeböckerna Jfr fl. 21: 1, 22 pr med not 153. — I Liibecks rättsordning användes termen besetten om ett förfarande, genom vilket tvä besuttna män gjorde ett provisoriskt beslag pä en gäldenärs egendom (G. Korlén, Norddeutsche Stadtrechte 2, s. 197 Van besettinge). —Att bysättningen icke fick ske genom stadens eller fogdens tjänare innebär, att den ej fick ske under förödmjukande former. Jfr 1734 års lag (Utsökningsbalken kap. 8: 13): »Ej må then, som för gäld bysättes, i nesligit fängelse hållas.» —»Med stadens eller slottets svenner», fsv. mädh stadzens swemim eller husens-, de omtalas även i S I 18. 134. »Byamans hustru», fsv. Bondans konu. Uttrycket är övertaget frän Bj 40. Möjligen kan det följande »häst eller vad hon har att fara med» tyda pä att bestämmelsen särskilt har avsett bondhustru frän landet. 13 5. Att änka kan bysättas är övertaget frän Bj, men där är otvetydigt fråga blott om gäldskyldig änka, som är bosatt utanför staden. — Med fl. 18 jfr Bj 40. 136. »Är till hands», fsv. til är, är tillstädes (Schlyter). 137. »Av honom», fsv. aff honum, d.v.s. av' den som den gäldskyldige har bett om borgen och som nu erbjuder sig att ge den. 13 8. »Han», d.v.s. fogdens sven eller stadens sven. 139. »I stadens järn och förvar», fsv. i stadzens iärn ok gömo. Jfr fl. 23: 1 »i stadens förvar» (/ stadzens gömo), »i häktet» (/' häptilsom), »i fängelse» (i fängilsom hs A, i heptilsom hs BCKQ m.fl.). Esv. iärn har tydligen här (liksom redan i Bj 11:7) den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=