Kålist u gli balkcu 201 till ordningen. Se E. Wessén, Svensk språkhistoria 3 (2 uppl. 196 5) § 191. —Ordningsföreskrifterna för rådstugan voro sålunda ytterst stränga. Fl. 14: 1 lägger en mycket stor makt i fogdens, borgmästarnas och rådmännens händer. De kunde ålägga straff ända till förlust av livet för den som bröt mot påbud som de hade givit, och detta icke endast då det gällde brott på rådstugan utan pa vilken plats som helst i staden. Vilken bakgrund stadgandet har haft låter sig icke bedöma. Uppenbart torde emellertid vara, att lagtexten icke är fullt genomarbetad, och den har kanske tillkommit utan övervägande i detalj. Ett stort antal handskrifter ha överarbetade texter. Ej heller är det möjligt att fastställa orsaken till att böter för brott mot fogdens, borgmästarnas och rådmännens påbud skola uttagas före böterna för det ursprungliga brottet. 104. »Huru dens rätt skall vara», fsv. Huru bans rätter skal uara, vad som är rätt och rättvist för honom. —»Men ingenting har därtill», fsv. ok haffivcr cig til. 105. Flera medeltida handskrifter (hs BCKQRS) börja fl. 15 med följande ord, som saknas i hs A m.fl.: »Nu tilltalas någon för gäld eller i andra mål, och han vidgår eller blir dömd skyldig därtill med vittnen; haller han ej den dag, som förelägges honom, skall han böta tre marker till treskifte, till målsäganden, konungen och staden, och tre marker så ofta som det sedan blir honom alagt. Ej må det dragas ut längre än till tre påbud. Giver han då ej ut gälden, dä skall utmätas av hans egendom, såsom förut är sagt.» Bestämmelsen innebär, att för gäld och andra civila mål skall förfaras pä samma sätt som enligt fl. 14 pr i fråga om brottmål, i vilka böter ha utdömts. Det är möjligt, att detta stycke har funnits i originaltexten av MESt men pä ett tidigt stadium uteslutits, såsom en onödig upprepning av vad som redan star i fl. 14 pr. 106. »Och säger sig villig till all rätt och bättring», fsv. biudber sik til allait rät ok. hätriu}’. Samma uttryck förekommer i fl. 21 pr. 107. »Då må man se till hans fattigdom», fsv. skudbis tba fatekdomber bans, da bör man undersöka, hur pass fattig han är, och vad det kan bero pä. 108. »Det skall sedan stå till målsäganden, konungen och staden om hans rätt», fsv. stande til malsäs^banden, konungen ok stadben i m bans rät. — »Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 8. 109. »Minsta rätten», fsv. minsta rät (hs AHI; DM), nämligen att fordra någonting, eventuellt arbete. Övriga medeltida handskrifter (hs BCEKL m.fl.) ha i stället: minsta rööst »minsta talan». Sannolikt är detta den ursprungliga texten i MESt. Jfr i det föregående: man skall se till, »huru hans gäld har kommit till». Visar det sig då, att det beror pä malsägandens ocker, förlorar han sin rätt gent emot en fattig gäldenär. Med uttrycket minsta rööst {minsta rät) jfr fl. 8 mäst wald med motsatt innebörd. Orden wald och rööst betyder i detta sammanhang detsamma (jfr B 1 pr: äneti wald ok änga röst). 1 sak blir skdlnaden icke stor mellan »minsta rätten» och »minsta talan». Ocker reglerades i den svenska medeltidsrätten främst genom UL:s Kyrkobalk, och i de städer, där denna gällde vid sidan av MESt (t.ex. Stockholm), torde även Kyrkobalkens bestämmelser om ocker ha tillämpats. Enligt UL Kk 15:4 var straffet för ocker 6 marker, vilka tillföllo biskopen, som var domare över ocker. Därtill hade bestämmelser mot ocker givits genom Magnus Erikssons stadga den 27 juni 1344 (SD 5, s. 272); se »Magnus Erikssons Landslag» (1962), s. xix och xxix. Denna stadga ägde giltighet vid sidan av både MEL och MESt. Fl. 15, som innehåller med fl. 8 parallella bestämmelser, har lika litet som denna några kända källor. 110. »Huru lån skall dömas ut frän en annan», fsv. Huru i t skal dömas laan aff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=