Mag)ius ErikssoII s stadslag 200 med vald. Det kan emellertid också tänkas, att svaranden redan pa Bj:s tid hade samma rätt som enligt MESt att avlägsna sig med rättens »lov och goda minne» och att mel> itild då innebär, att han går bort utan att bedja om lov eller trots att han har nekats lov. Det är i detta sammanhang värt att observera, att de inledande orden till fl. 14 variera pä ett påfallande sätt. Hs LM ha: gaar bort at ofästo i u dhi; hs S: i il c) l aLl fästa oc gar mcdb olyJhcuo borth. Uttrycket »går bort i våld (i trots)» (hs L) återger da samma sinnesbeskaffenhet hos svaranden som »går bort i olydnad» och »haller ej lydnaden», vilka tydligt ange, att han genom att lämna rättegångssammanträdet utan att utfästa böter icke lyder lagens bud. Uttrycket »håller ej lydnaden» finns redan i ÖgL B 36:4 (fsv. gär cnga lyjriio). •— Sannolikt har uttrycket i lald förekommit i den ursprungliga texten av MESt, övertaget frän Bj; hs LAf torde stå originaltexten närmast. Lagen stadgar, att den, som har fällts till böter, är skyldig att utfästa dem; vid tredska träffas han av bötesstraff. I analogi med att MESt i fl. 7 stadgar, att vid tredska från svarandens sida att infinna sig vid rätten avgörandet i huvudsaken sker först da han uteblir vid fjärde rättegångsdagen, bestämmer den här i fl. 14, att utmätning icke skall ske, förrän svaranden har fått tre bud att komma till rätten för att utfästa böterna. Liksom i fl. 7 ha vi sålunda här ett utdraget tredskoförfarande. 94. »Dubbelt sä mycket», fsv. halffuo mera. 9 5. »Så som andra böter», d.v.s. enligt fl. 7: 2. »Böter», fsv. brut (2 ggr). — Om utmätning se ovan fl. 7: 2 och Kg 10 pr, 20: 9 (utmätning av skatt). 96. »Går bort», fsv. aff gaar, nämligen frän rådstugan utan att utfästa böter. — »Lov och goda minne», fsv. minne ok orloff; av mit. minne f. »Licbe . . . Giite, giitliches ijbercinkommen, giitliche Beilegung eines Streites (Gegensatz: gerichtliche Lntscheidung)». En svarande, som har dömts till böter, kan sålunda fä tillåtelse av rätten att lämna rådstugan utan att utfästa honom ädömda böter, något som möjligen fördröjde hela förfarandet. 97. De bestämmelser för ett straffrättsligt förfarande, som ha givits i det föregående, äro sålunda tillämpliga, vare sig huvudsaken gäller ett ansprak på betalning av gäld eller nagot annat: utgivande av en sak, reparation av en skada, straff för en begången missgärning o.s.v. 98. MESt har ursprungligen skrivits för Stockholm och sedan applicerats för andra städer. Jfr fl. 12: 2. 99. »Om böterna äro sådana», fsv. än sua äru bruten til. Det är oklart, vad dessa ord avse att uttrycka. Möjligen skola de erinra om att det finns bötesstraff, som, om böterna icke kunna gäldas, förvandlas till förlust av livet (se fl. 12: 3 och H 11 pr) eller måhända stympning eller hudstrykning. —■ Med fl. 14 pr jfr Bj 22 och 9: 4. 100. »Vid förlust av all hans egendom», fsv. u idber brut alz bans godz. 101. »Eller av fyrtio marker», fsv. ella XL marka sak (hs A), d.v.s. »eller (att det blir) en fyrtio markers sak». Ursprungligen torde lagtexten ha lytt: »vid förlust av all sin egendom eller av liv och gods», och orden ella XL marka sak ha insatts senare. Hs D har det i sammanhanget grammatiskt riktiga: uidber bans foretigbi marker. 102. »^^edan», fsv. innan at.. 103. »Vare hans straff i samma män hårdare, som hans brott äro större och han icke visade lydnad», fsv. ware tbäs bardbare rätter bans, at bruten äru mere ok biolt eig hdbnona, härdare allt efter som hans brott äro större och hans överträdande av ordningsreglerna äro allvarligare, d.v.s. om han visar sig oregerlig och icke kan aterkallas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=