Magnus Erikssons stadslag 198 80. »Går det på h.ins liv», fsv. gar thet a liiff hans, d.v.s. blir han dömd att mista livet. 81. »Är det andra brott», än sådana som gå pä hans liv. 82. »Vare sig någon kärande finns eller ej»; här finner man återigen en bestämmelse, varav det framgår, att i städerna domstolen också kunde vara åklagare. 83. »Om gärningen är uppenbar»; jfr fl. 10, Ä 11, Km 33; 7, H 3. 83 a. Sista meningen (»Förmår han ej böta . . . brotten äro») saknas i hs BCKQ— LNO—S. 84. »Dock skall det målet utredas med vittnesbörd», fsv. tbo är fhet nialit för vtrönande medh skälnni hs ABK, hs B 127 a (hs DELMNO; skal thet nialit i trönas), med bevis. Om konstruktionen se M. Ahlberg, Presensparticipet i fornsvenskan (1942), s. 12. 85. Fl. 12; 4 saknas i flertalet handskrifter (hs BCKQ—DELMNOR, hs B 127 a); stadgandet är sålunda senare infört i hs A(FilP); hs F och G äro här defekta. Det är hämtat frän MEL R 18: 1. Stadgandet strider mot närmast föregående bestämmelse (fl. 12:3), att om någon blir gripen i staden för säkra brott, skall han straffas där, »var än gärningen är gjord, inom landet eller utom landet», således på svenska landsbygden eller utomlands. Det är av dessa förhållanden tydligt, att fl. 12:4 icke kan ha tillhört MESt:s ursprungliga text. I privilegierna för Stockholm den 1 maj 1436 (Stockholms stads privilegiebrev 1423'—1700, s. 2 f.; N. Flerlitz, Privilegier och förordningar för Sveriges städer, s. 77) stadgas (punkt 18), att om någon inom stadens råmärken och frihet begick sådana brott, som gingo å liv, eller andra brott, skall brottslingen föras åter till staden, om han har rymt till landet eller till slottet, och åter till landet eller slottet, om han har rymt därifrån till staden. Denna föreskrift innebär, att då det gäller personer misstänkta för brott, som ha gripits i staden, skall rannsakningen ske där gärningen har begåtts, d.v.s. eventuellt pä landet. Det är möjligt, att införandet av fl. 12:4 i det exemplar av Stadslagen, som begagnades i Stockholm, har orsakats av att stadens privilegier av år 1436 ha innehållit denna regel; i sä fall skulle tydligen hs A ha skrivits först efter den 1 maj 1436. Någon motsvarighet till punkt 18 i Stockholms privilegier 1436 finns icke i bevarade privilegier för andra städer. »Och bötas där man bor», fsv. ok bötes ther man bygger. En tendens att böter för brott, som utdömas pä annan ort, skola gäldas där brottslingen är bosatt, finns för Västergötland redan i Lydekini excerpter, nr 79: en brottsling, som gripes i en stad, skall där betala konungens del av böterna, men häradets rätt där han bor. Häradena ha tydligen icke velat låta en stad få de böter, som de skulle ha fått, om brottslingen hade gripits där han var bosatt. Böter till målsäganden skulle gäldas i båda fallen. Tendensen slår igenom i MEL R 18; 1, vars bestämmelse MESt hs A mycket nära följer. — De här givna reglerna genomfördes generellt för städerna genom hertig Karls och riksrådets patent den 20 mars 1 5 93 (Kongl. stadgar, bref och resolutioner, utg. av J. Schmedeman, 1706, s. 102 f.). Bestämmelsen i fl. 12; 4 upptogs även i 1618 års utgåva av Stadslagen. Från Landslagen och Stadslagen har den upptagits i 1734 års lag, R 10: 21: »Brott och missgierningsmål, swårare och mindre, ransakes och dömes ther gierningen giord är, ehwad Rätt han eljest hörer til, som brutit.» Detta är fortfarande grundvalen för stadgandena om forum i brottmål (se Rättegångsbalken 1942 kap. 19 § 1). Någon motsvårighet till stadgandet, att böterna skulle erläggas där brottslingen bodde, upptogs icke i 1734 års lag. 86. »Skipa honom rätt», fsv. honum rät uisa. Verbet uisa i denna användning är
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=