Magnus Erikssons stad slag 196 gänget ombord pä ett skepp pä väg till eller fran Stockholm, uppstod frägan: när skulle det dömas vid häradsting efter landslag och när efter stadens rätt? Det var lika viktigt att veta, som om man kom seglande utifrän Östersjön. En sädan lokalisering av namnet stämmer också bäst överens med lagtextens ordalydelse: »mellan Stockhlm och Konungshamn, eller mellan Stockholm och Korshamn» — tvä klart skilda alternativ, med olika riktning frän Stockholm. Då blir det balans och mening i lagtexten. Söker man dä i väster, kan endast en plats med namnet Korshamn komma i fråga. Den är belägen pä nordspetsen av Björkö, där segelleden frän de inre Mälarstäderna gick förbi. Detta Korshamn ligger strax invid Birkas gravfält, de s.k. Hemlanden. »Nedanför de gamla åkrarna sluttar den ej längre av gravkullar upptagna marken mot en liten vik, kallad Korshamn och förmodligen nyttjad som hamn av Birkaborna, när den utanför Bystan liggande hamnen ej rymde alla besökande skepp» (S. Lindqvist). Man har också tolkat namnet Korshamn som ett minne frän Ansgars dagar. Om Stadslagens Korshamn nu verkligen avser viken pä Björkö, bör man utan tvivel däri se en tradition från vikingatiden, lika väl som namnet Kungshamn. Frägan har behandlats av Erland Hjärne a.a. ( 1950), s. 185 f. och av Nils Ahnlund a.a. ( 1953) s. 75 f. Den senare vill lämna »den invecklade och svårlösta frägan» öppen. Den förre sammanställer namnet Korshamn med Korsudden i södra delen av Skurusund; Kungshamn och Korshamn skulle dä som gränsmärken vara praktiskt taget samma sak. Det förefaller dock föga sannolikt, att lagtexten skulle ha fått denna ordalydelse, om detta skulle ha varit dess innebörd. Hjärne har visserligen också tänkt på Korshamn utanför Birka, men han avböjer detta pä grund av avståndet till Stockholm (»flera gånger sä stort som det mellan Stockholm och Kungshamn»). Naturligtvis är detta ett påpekande av vikt, men dock knappast en avgörande invändning. Det är också att märka, att Björkö med Korshamn i likhet med Aspö och Aspasund ligger vid gränsen mellan hundaren och lagsagor. »På Åsön, som är stadens mark», fsv. i aasöuc, som stazins mark är: sä i alla handskrifter (även hs B 127 a), utom hs A(HIP), som i stället har: i aasöne, som stokbolms mark är. Texten i hs M 127 a lyder: mällan stokbolms ok konuugx bampu äller mällau stokbolms ok korsbampn äller aspöne som statzsins mark är. I stället för »pä Åsön», fsv. i aasöne (dat.) ha några handskrifter (hs CM och hs B 127 a) aspöne, möjligen av ett äldre (dat.) Asbo-öne, sammansatt med ett inbyggarnamn as-boar de som bo pä åsen. (Namnformen aspöne kan naturligtvis också ha varit föranledd av en, felaktig, association med det föregående aspasund, som i hs O skrives aspösund.) Åsön, söder om Stadsholmen, där Södermalm är beläget. Namnet a Sudbramalme förekommer i E 23 pr. Se N. Ahnlund a.a. ( 1953 ), s. 56 f., 149 f.; C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden (3 uppl. 1911), s. 140 f. Däremot beröres icke stadens rättsgräns i norr. Där mötte Solna socken och Sollentuna hundare. Redan i slutet av 1200-t. hade bebyggelsen utbrett sig utanför broarna. Sä gott som all jord här i norr tillhörde Klara kloster, grundlagt i början av 1280-t., i kraft av konung Magnus Birgerssons stora donationer är 1286 och 1288 (SD nr 922 och 978; se även J. Nordberg, S. Clarx Minne, 1727). I brevet den 17 sept. 1288 (SD nr 978) föreskrev konung Magnus, att envar som ville bo pä Norrmalm och erlade utskylder till S. Clara kloster skulle för sina ofria tomter åtnjuta stadsrätt. Utflyttarna tillförsäkrades sålunda samma borgerliga villkor som grannarna innanför muren. A norra malm tbz kloster staar ok baffuer tber standit markt aar, heter det i Erikskrönikan (v. 1 184—85). Att all klostrets jordegendom skulle ha räknats som »stadens mark» i rättslig mening är givetvis uteslutet. Men det är onekligen anmärkningsvärt, att frägan ej pä något sätt vidröres i lagboken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=