Kådsf ngli bal keii 195 mentar s. 299); E. Hjärne, Stockholms rättsgränser (i: E. Hjärnc, Fornsvenska lagstadganden, 1950), s. 179 f.; N. Ahniund, Stockholms historia ( 1953), s. 71 f. 75. »Da skall det allt bötas efter stadens rätt», fsv. fha bötes tbet alt epter stadzeiis rät, d.v.s. efter Stadslagen. Det skulle följaktligen också dömas av stadens domstol. »Stadens rätt» omtalas även i Kg 13:3, Ä 16 och E 6. — Hs M och hs B 127 a ha: äpter Stokbolms rät (men hs BK och hs DELNO efter stadzeiis rät). 7 5 a. »Mellan Aspasund och Stockholm», fsv. mälleii Aspasiiiid ok Stoebolm hs ANO m.fl. Andra handskrifter ha i stället; mellan Stokbolm ok Aspasund hs BCK—DELM— hs B 127 a. Detta torde ha varit den ursprungliga texten. Det har i sammanhanget inbegripit både utresa frän staden och inresa till staden. Ändringen i hs A m.fl. har sannolikt varit föranledd av sammanhanget och skrivarnas strävan efter en i deras mening bättre ordning: först stadgas för brott utifrån ända till Aspasund —därefter mellan Aspasund och Stockholm, d.v.s. från Aspasund in till staden. Tanken begränsas till en inresa, vilket sannolikt från början icke har varit meningen. Olikheten mellan handskrifterna är icke anmärkt av Schlyter; sannolikt har han icke tillmätt den någon saklig innebörd. 76. »Utom de som bo i skären», fsv. vtan tbe i skärium bygata. Skärgardsborna lydde salunda under Landslagen, även för brott begångna till sjöss mellan Aspasund och Stockholm. —Hs M och hs B 127 a ha emellertid en något avvikande text; inländzka vtan j skäriom bygge hs M; inlänska, vtan i skiärum byggia hs B 127 a, d.v.s. inländska (män), som bo ute i skären, i skärgården; med relativsats av ålderdomlig typ, utan fogeord (se E. Wessén, Svensk språkhistoria 3, 2 uppl. 1965, § 158). Denna text ger en annan och vida bättre mening: skärkarlarna voro (liksom utlänningar) underkastade stadens rätt för »brott som begås mellan Aspasund och Stockholm», d.v.s. ombord på skepp på lederna in mot Stockholm, alltifrån Aspasund och intill staden. Sannolikt är detta ursprunglig text; skrivarna ha ändrat och satt till ett tbe, därför att de ha känt sig något främmande för konstruktionen. 77. »Mellan Stockholm och Konungshamn»; sä i alla handskrifter (även hs B 127 a) utom hs A(HIP), som i stället har: »mellan staden och Konungshamn». — Konungshamn, nu Kungshamn, nordöstra udden av Sicklaön, vid inloppet till Skurusund, pä södra sidan av sjöleden till Stockholm. I närheten ligger holmen Sverige, äldre Litlä Suetbiudb »Lilla Svetjud». Kungshamn ligger avsevärt längre in än Aspasund och utmärker en inre gräns för stadens jurisdiktion. Det är att märka, att innanför denna gräns voro alla, även bönder och skärkarlar, underkastade stadens lag, för brott begångna på sjövägarna in mot staden. Om uttrycket »stadens gräns» se även E 23 pr. Se »Svenska Landskapslagar» 5 ( 1946), s. 481; E. Hjärne, Sveriges holme och Bjärköarätten (i: Hyllningsskrift tillägnad R. Pipping, 1949), Eornsvenska lagstadganden ( 1950), s. 212 f.; S. Tunberg i Historisk tidskrift 1950, s. 16 f.; N. Ahniund, Stockholms historia ( 195 3 ), s. 72 f., med foto av »Holmen Sverige i Skurusundet» vid s. 12. Korshamn: dess läge är okänt och har icke kunnat fastställas med hjälp av andra källor. Det bör dock pä 13 00-t. ha varit en relativt välkänd plats, eftersom den kunde nämnas pa detta sätt i lagen vid sidan av Kungshamn. Det är knappast troligt att man har angivit tvä olika platser vid segelleden österifrän och söderifrån; det välkända Kungshamn räckte mer än väl till. Där passerade alla större fartyg förbi pä vägen in mot Stockholm. Följaktligen torde Korshamn vara att söka pä den motsatta sidan av staden, sålunda i väster, inät Mälaren. Även här behövde man en fixerad gräns för stadens rättsområde till sjöss, och därmed framför allr namnet pä en välkänd och välbelägen punkt vid segelleden. Om ett brott av något slag (dråp, misshandel, stöld) hade blivit be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=