Magnus Erikssons st adslag 194 63. »Att han i hemlighet har givit böter till mälsäganden», d.v.s. att den brottslige i hemlighet har gjort upp med mälsäganden, uran att denne har väckt åtal. 63 a. »Fogde, borgmästare och rådmän» hs BCKQ—DELMNOR. Ordet »fogde» saknas i hs A(HIP), troligen ett skrivarfel. 64. »Av tvä byamän», fsv. twäggia byamanna, d.v.s. borgare med burskap. MEL R 28 har: »av tvä bofasta män». 63. Orden »eller är det uppenbart» saknas i MEL och äro sålunda ett tillägg i Stads¬ lagen. 66. »Samma rätt att binda honom vid gärningen», fsv. sauia uahl han uiJhcv binda, enligt fl. 7. 67. »Alla de som voro med honom» måste här avse svaranden och alla de, som jämte honom voro skyldiga till våldshandlingen. Jfr fl. 9 sista meningen: »Och den som är med i sådana mål, vare sig som kärande eller svarande». — Orden »och därtill fyrtio marker . . . såsom förut är sagt» sakna motsvarighet i MEL. 68. »Allt efter den sak, som han skylies för», fsv. epter tby bonntn saken gifts. — Rädstugurättens rätt att väcka åtal (om två vittnen funnos eller om brottet var uppenbart) sammanhänger nära med innehållet i föregående flock: förbudet mot enskild förlikning. Böterna äro också i båda fallen lika höga, 40 marker. —Fl. 10 utgör en anpassning till Stadslagen av MEL R 28. 69. »Avgöras», fsv. ändas. Samma uttryck i fl. 12 pr, 12: 2, 13, 22 ttubrik) och Kg 7 (rubrik). 69 a. Hs L: »då skall han först svara den, som först stämde honom». 70. »Nu säga alla sig hava stämt först», fsv. Nu sigher bwar sik förra sfäntpt haffwa, egentl. nu säger envar sig hava stämt förr (än de andra). 71. Med fl. 11 jfr fl. 1 om begränsning av en mans rätt att väcka käromal. — Fl. 11 är hämtad frän MEL R 15. Därför användes också genomgående ordet sfämpna stämma (inför rätta); jfr not 30. — En viktig olikhet förekommer dock mellan de båda lagarna. Enligt MEL R 15 må ingen svara på mer än ett tilltal (ett käromal) vid ett och samma ting, ej heller gå mer än en ed vid ett ting. MESt R 11 nöjer sig däremot med att stadga, att den som har instämts skall hava ett uppehåll mellan tva olika käromål pä samma rådstugudag. Möjligen har man ansett, att stadsbor på grund av att de hade lättare än landsbor att följa rättegångsförhandlingar hade större förmaga att besvara de käromål, som väcktes mot dem. 72. »De brott», fsv. tbe tnaal. Jfr D I 1 (rubriken). 73. »Ej äro förda till slut», fsv. är cig ändat, d.v.s. ej äro avgjorda. »Huru de skola slutföras», fsv. buru thet skal ändas. Jfr not 88. 74. »Till Aspasund», fsv. til aspasunda hs A (til aspasund hs BCKQ—DLMN, til asposund hs ES, hs B 127 a). Aspasund har varit beläget i närheten av Aspö mellan Nämndö och Runmarö i Stockholms södra skärgård, där en viktig farled vid inseglingen till Stockholm går fram. Här ligger också gränsen mellan Uppland och Södermanland. Pa norra udden av Nämndö reser sig en brant och hög klippa, synlig vida omkring, Nämdö böte (1. Modéer, Namn- och ordgeografiska studier, 1937, s. 27 f.). Att Aspasund har varit en gammal gräns i ledungsorganisationen under vikingatiden, som har övertagits av Bjärköarätten och Stadslagen, framgår av en bestämmelse i Hälsingelagen (Kg 7): »Går ledungen över havet eller utanför Aspasund, då äro de icke skyldiga att utgöra ledungslama». Se »Svenska Landskapslagar» 3 ( 1940), s. 291 (med kom-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=