Kådstugubalken 189 nordtyska städerna. Burspråk omtalas icke i MESt. Från vilken tid de regelbundet ha förekommit i Stockholm, är icke känt. De äldsta skrivna burspråk, som ha blivit bevarade, äro från åren 1459—62, sedan följa några från 1476—82, och slutligen ha vi det av Olaus Petri egenhändigt utskrivna burspråket år 1 527." Burspråken äro redigerade och utskrivna av stadens skrivare. De ingå allesammans i Stockholms stads räkenskapsbok (kämnärsräkenskaperna) för åren 1459—82. Burspråken äro i stort sett likformiga. Det är mestadels samma förmaningar och påbud, som ha upprepats år efter år, utan större variationer. Olaus Petris burspråk 1527 har huvudsakligen samma innehåll som de äldsta bevarade burspråken från 145 9—62. »Epter gamblan stadhga lyses her burspräck.» Det mesta är ordningsföreskrifter om renhållning av gator och broar, om aktsamhet mot eldfara, om förbud mot handel på malmarna utanför stadens broar, mot »rop och skrål och annat buller» nattetid på gatorna o.dyl. Några punkter anknyta till Stadslagen och erinra byamännen om lagens föreskrifter i olika avseenden. »Till innehållet skilja sig delvis pingstburspråken från julburspråken. Några punkter af allmännare innehåll äro för alla gemensamma, men de förra ägna t.ex. nio eller tio punkter ät föreskrifter afseende varsamhet med elden . . . De senare ägna mycket ringa uppmärksamhet åt detta hufvudämne, som under vintertiden ej lärer ansetts vara af någon större vikt. De förra ha ett par punkter, som afse sjöfarten, de senare syssselsätta sig med marknadsresorna pä vintern. Men eljest är det svårt att förstå anledningen till afvikelserna, dä flera bestämmelser synas lika väl passa för vintern som för sommaren; äfven när innehållet i två punkter är detsamma, har formuleringen stundom blivit olika» (E. Hildebrand). Litteratur: N. Ahnlund, Stockholms historia före Gustav Vasa ( 19 53), s. 178 f. (se f.ö. registret); F. Lindberg, Fogde, råd och menighet (1941); A. Schiick, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling (1926); H. Schiick, Stockholm vid 1400-talets slut (2 uppl., 1951); Svenska Landskapslagar Bd 5 (1946), s. 453 f. (Bjärköarätten, med kommentar). 1. Fl. 1 utgör en omarbetning av Bj 9 pr: »Om någon vill kära mot en annan, må högst tre saker falla samman under ett käromål . . . En fjärde sak må han lägga om sä kan tarvas, såvida det icke styrkes, att det har gjorts av hat eller illvilja.» MESt är mera restriktiv än Bj; det blev nu omöjligt för en kärande att pä en enda till. pä Helgeandsholmen i sitt brev år 1409 {thet är oc nw kunnughat rplia bivrspraket). Sannolikt tar man icke fel, om man förmodar, att burspråk även som en regelbundet återkommande institution efter tyskt mönster har funnits i Stockholm alltifrån slutet av 1300-talet, kanske endast några få årtionden efter Stadslagens tillkomst. Det fanns ett naturligt behov av en sådan regelbunden kommunikation mellan stadens styrelse och dess befolkning. - Burspråken 1459—62 och 1476—82 äro utgivna i »Stockholms stads tänkeböcker» Bd 1 1474—83, utg. av E. Hildebrand (1917), s. 427—496; Olaus Petris burspråk i »Stockholms stads tänkebok 1 524—29», utg. av L. Larsson (1929), s. 325—329. — Att burspråk finnas utskrivna endast för vissa är, torde åtminstone delvis bero pä att de användes flera är i följd, i huvudsakligen oförändrad form.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=