Magnus Eri kssons s fadslag 188 fall att det är mindre tjuvnad än till en halv mark; da böte han ät staden konungens rätt och hemma både häradets rätt och konungens rätt» (jfr nedan fl. 12, särskilt fl. 12; 2, och Bj 1.^: 2). ^'mL innehåller också stadganden om manhelgdsbrott »pä allmänt torg eller annorstädes i köpstaden»; »Blir en man särad med fullt sär pä allmänt torg, skall det bötas med fyrtio marker. Blir han blå eller blodig, böte den skyldige hemma efter landets lag» (M 22; 1). »Blir en man slagen på allmänt torg eller annorstädes i köpstaden, da skall ej stadsfogden (gälcare) taga mera av den skyldiges penningar än tre marker. Kommer den undan, som gjorde gärningen, och bort från köpstaden, då skall han böta för sitt brott hemma, och stadsfogden (gälcaraiiont, dat.) skall ej tilldömas något av hans penningar. — Blir någon dräpt på torget på rätt torgdag, skall han gäldas med åttio marker» (^M 24; 3, 5). Det första av dessa stadganden återfinns, nästan ordagrant lika, i DL M 12. Vidare finns i VmL R 12; 3 följande bestämmelse om rättegångsordningen mellan stad och land; »Kärar en man frän landet mot en man från staden, må han fara till rådstugan och kära mot honom på tre måndagar. Han följe den lag, som gäller i staden. I alla de fall, dä han skall binda den andre vid målet, styrke han sin talan mot honom med tva vittnen och sex mäns ed. Om han har kommit till vitsord, må han värja sig mot en man från landet på samma sätt som mot en man från staden. Om en man från staden kärar mot en man frän landet, följe han den lag, som gäller på landet». Stadgandet, som närmast bör ha hänfört sig till städerna Västerås och Arboga, saknar motsvarighet i andra landskapslagar. Det tillhör en tid, som icke ligger långt före MESt. Man kan lägga märke til! att måndagen uppges vara rådstugudag. Under den senare medeltiden fingo de s.k. burspråken en viktig uppgift för rättsordningen i staden. Tvä gånger om året, vid jul och vid pingst, lät stadens rad frän rådstugans trappa (eller möjligen frän någon utbyggnad pä rådstugan, »burspråket») för den pä torget församlade menigheten kungöra ordningsregler och föreskrifter, som kunde vara av särskild vikt och som man behövde paminna om. Ordet burspråk (fsv. burspråk n.) är tyskt (mit. btirsprakc, ty. Biirgerspracbc)och seden är hämtad från de ^ Om fsv. burspråk n. se Söderwalls Ordbok, jämte Supplement (med där citerad litteratur); S. Clason i Historisk tidskrift 23 ( 1903), s. 97 f. Mit. bursprakc »Biirgersprache, Sammlung von (Polizei) gesetzen, die jährlich von der Laube des Rathauses verkundigt wurden». Fsv. burspråk förekommer första gängen i en urkund från 1409 (SDns 2, s. 229). När Engelbrekt och Karl Knutsson år 1436 hade erövrat Stockholm, samlade de menigheten på Stortorget och sporde dem, om de ville hålla med riket; Vppo stora torgit komo the alla och lotho borgarna samman kalla. Po bwrspraket the herra ga, alla borgarna nidan för them sta. Marsken spordhe them til alla, vm the wille medh riket halla och troligha medh the suensca sta. The borgara swaradhä alla Ja. (Karlskrönikan v. 213^ f.) Den med händelserna samtidige författaren av rimkrönikan talar om burspråket i Stockholm som någonting mycket välkänt och naturligt. Detsamma gör prästen Hemming
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=