Räds t II 11 bal kc n 187 sij; om byi^gnadeii eller institutionen, vilket bör observeras, alldenstund detta är det tyska ordet: mit. räfljiis, nht. Ratbaus.. Det är först i nyare tid, som vaJhus och rådbrnriitt siar ijtenom (se SAOB R 3^71 f. och 3 3 88 f.). Om rättens sammansättninit och arbetsformer stadgas i R, framför allt i fl. 2. Fogdens närvaro var obligatorisk för att rätten skulle kunna döma; han var där »ä konungens vägnar», som det heter i fl. 5 pr. \’issa ord och uttryck i lagtexten kunna ge oss en föreställning, om ocksä ofullständig och konturlös, om hur det sag ut i radstugan och hur förhandlingarna där fördes. Nägra andra skildringar finnas icke fran denna tid. I fl. 2 talas om »de borgmästare och r.tdmän, som det aret skola sitta och döma med fogden»; det var den för aret tjänstgörande gruppen, det s.k. sittande radet, en tredjedel av de valda. I överensstämmelse härmed stadgas i fl. 3, att om vad sker till konungen efter rädstugurättens dom och konungen fastställer domen, da skall fogden av den förverkade vadesumman taga ‘/;5, borgmästarna som dömde honom f a och de rädmän som voro tillstädes, dä domen dömdes, '/:?• Det var salunda borgmästarna som dömde, d.v.s. förde ordet och sammanfattade besluten vid rädets förhandlingar. Om den med domen missnöjde icke ville vädja under konungen, kunde han begära att fa stadens lagbok uppläst för sig. Fdan skulle då enligt fl. 6 lägga fram på bordet (rf disken) inför fogden och borgmästarna 3 örar penningar; därav skulle fogden taga 2 örar, »de borgmästare som dömde det året» 1 öre vardera och stadens skrivare 1 öre. Rådmännen fingo tydligen i detta fall ingenting. I rådstugan fanns dessutom stadens kista, där stadens sigill, bok och privilegier förvarades (Kg 3). Tvä gånger om året, vid pingst och vid S;t Jakobs dag (den 23 juli) skulle enligt Km 30:2 ett riksråd komma till staden »för att skipa rätt ät alla gäster och byamän». I vad mån denna bestämmelse om konungens högsta dom i städerna har praktiskt tilllämpats är okänt. Fdenrik Schiick (a.a. s. 17) har i de bevarade tänkeböckerna icke funnit något exempel pä att riksråd å konungens vägnar ha upphävt några av rädstugurättens domar. Ett par ganger omtalas vad frän rådstugurätten till rikets räd. »Ett påfallande undanskymt rum intar i Stadslagen borgarmenigheten, betraktad som korporation. Det gamla stadstinget, »byamotet», förekommer pä ett enda ställe och endast som uppbördsstämma, ett slags kvarleva från ett äldre språkbruk med fylligare innehåll. Stadsförfattningen företer ... en obestridligt aristokratisk prägel. Elementen i detta samhällsskikt, säkerligen till stor del förut givna, har det nya lagverket satt i fastare form. Men motvikt saknas icke. Den kunglige fogden, ständigt närvarande på rådstugan, ständigt ingripande i spetsen för magistraten, är en faktor utan fullt motstycke på hanseatiskt område. Inga domar fä avkunnas utan att fogden eller hans ombud är tillstädes. Ffan förkroppsligar den svenska statsmaktens vilja till centralisering, ledning och kontroll av det patriciskt uppbyggda borgarsamhället. Även om vi endast mycket ofullständigt känna den föregående utvecklingen i Stockholm, synes det ligga i öppen dag att särskilt förhållandena i denna borgstad, den viktigaste residensorten, övat inflytande på utformningen av fogdeämbetets ställning och befogenheter. Samma ordning har i vissa huvuddrag mött oss i Bjärköarätten» (Ahnlund a.a. s. 182). 1 Lydekini excerpter från början av 1300-talet (se »Svenska Landskapslagar» 3, 1946, s. xiv f.) finns följande bestämmelse om manhelgdsbrott i stad (ib. s. 406): »Slår någon, hugger eller dräper eller gör något annat brott i en köpstad, blir han tagen inom gränsmärkena, böte han konungens rätt i köpstaden, häradets rätt där han bor. Blir han ej tagen, böte han bådadera, där han bor, och alltid ät målsäganden hans rätt. Utom i det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=