Mag]i US Er/ ksso u s st ad siag 186 högsta dom i staden Km 30: 2. —Om orätt hämnd E 8—10. Om rådstugufrid E 12—15. Om hämnd efter konungens dom E 17. Om »flock och samling» mot fogden och stadens rad E 27. — Om v.ildsgärning (dräp eller sär) mot fogden, borgmästare och rådmän, mot stadens skrivare och män som äro sända i stadens ärenden, och mot slottets och stadens svenner SI 18. —Om rättegång och rannsakan för stöld Tj 1—3. Om förvaring av tjuvar och andra fångar Tj 5, 20. Allmänna bestämmelser om böter Tj 19: 1. Det är icke blott namnen på rättegångsbalkarna, som äro olika i Landslagen och Stadslagen. De avvika i hög grad frän varandra med avseende pä innehållet, vilket i själva verket är högst naturligt och endast är vad man kan vänta. Stadens organisation för rättsordningen var en helt annan än landsbygdens. Av Rättegångsbalkens 3 5 flockar ha endast ett ringa antal, fem eller sex, gemenskap i innehållet med Landslagen. Större samband finns, såsom man kan vänta, med Bjärköarätten. De utförliga bestämmelserna om gäld, om län och om bysättning äro karakteristiska för stadens rättsliv. 1 Landslagen finnas icke några motsvarande bestämmelser om gäld och ekonomiska förbindelser. Ordet rad (fsv. radh n.) är i betydelsen ’rädsförsamling, stadens råd’ av tyskt ursprung: mit. råt m. »Rat, Ratschlag; beratende Versammlung, Ratskollegium eines Reiches oder einer Stadt; das einzelne Mitglied solches Collegs». Detsamma gäller om den användning av ordet om konungens och rikets råd (lat. consilium), som ungefär samtidigt förekommer i urkunderna. Ordet radh har sålunda här kollektiv betydelse. Den enskilde medlemmen av stadens rad kallades radhman (mit. råtmau), av konungens råd radhherrc (mit. råthere). Härtill hör också ordet rådstuga, fsv. radhstui a (mit. råthiis radhus), dels om det hus och det rum, där stadens råd sammanträdde, dels också om rådets sammanträden där (se R 11, 21 pr). Uttrycket a sitiande radhe »i sittande råd», d.v.s. vid rådets sammanträde, förekommer Kg 12; 3. Även ordet borgmästare är av tyskt ursprung: av mit. borge(r) mcister »Biirgermeister, Schulze, magister civium». Härtill i latinska urkunder mlat. magistratus om den högsta administrativa och rättsliga myndigheten i en stad, rådhusrätten, nsv. magistrat, i svenska texter belagt först i början av 1600-t. Rådstuga (fsv. radhstui a, radhstugha) är namnet pä det hus vid Stortorget, där rådet i Stockholm höll sina sammanträden (N. Ahnlund, Stockholms stads historia, 1953, s. 190, se även registret); H. Schiick, Stockholm vid 1400-talets slut, 2 uppl. 195 1, s. 169 f., se även registret). Ett par gånger användes ordet i MESt om rådets sammanträden där; i ppa eu dagb, tha radstuwa skal haldas R 11, för än radzstuffwa är halden R 21 pr. Men detta är undantag. För stadens domstol, rätten som dömde i rådstugan, känner Stadslagen f.ö. icke något annat namn än det långsläpiga »fogden, borgmästare och rådmän» (t.ex. fl. 3: 1, 10) eller »fogden och rådmännen» (t.ex. fl. 2 och 3). Därmed menades givetvis samma sak; borgmästarna kunde inräknas bland rådmännen. Det motsvarar sålunda Landslagens häradsrätt. Med betydelsen ’rädstugurätt’ ingår radhstuia som förled i ett par sammansättningar: radhstui udagher dag för rättens sammankomst, radhstui ustämna stämning till rädstugurätten (motsvarar MEL pingstämna stämning till tinget), radhstui ubalker m.fl. I fl. 11: 1 talas om »stadens rätt» (stadzens rät), i fl. 2:6 förekommer uttrycket »sitta i rätten» (rätten sitia). I fl. 2 förekommer ordet rådstuga flera gånger, alltid om lokalen, icke om domstolen. Ordet radhus förekommer icke i Stadslagen eller någon annan fornsvensk lagtext, vare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=