Magnus Erikssons stadslag 166 vanskats på olika sätt i handskrifterna. Troligen är det en bildning av samma art som det vanliga bofaster bofast, med stadigvarande bostad; sålunda farfaster fast skeppsmän (sjöman), stadigvarande ombord, i motsats till tillfälliga passagerare. Det är övertaget frän den äldre Bj; se härom »Svenska landskapslagar» Bd 5 (1946), s. 463 med kommentar; G. Hasselberg, Studier rörande Visby stadslag och dess källor ( 19 53 ), s. 108 f. Utom i de båda lagtexterna Bj och MESt är ordet känt även från ett pergamentsbrev, skrivet år 1314 i Nora, Ångermanland (SD 3, s. 160 f.): landskapets invånare lova att årligen betala till Uppsala domkyrka bl.a. en aln väv eller dess värde för varje man som med handelsskepp färdas dit vid midsommartid för att driva köpenskap, »vilka pä värt språk kallas farfasta» (de qualibet persona in ipsa nave res aliquas mercacionis causa deferente, dicta in nostra lingua farfasta, unam ulnam tele vel eius valorem). I praktiken blir farfaster sannolikt detsamma som här: lastägare, köpman ombord. 43. »Sjögång och olycka», fsv. sio ok opse. 44. Fl. 11 är byggd på Bj 20: 3, 1. — Om kastande överbord av last i sjönöd se \'St III: III: 10. Bestämmelserna i VSt och Bj äro de första svenska lagstadgandena om gemensamt haveri. Detta rättsinstitut fanns redan i den romerska rätten (lex Rhodia de jaetu) och träffas därefter i sjölagar över hela världen. Regler för sjökast i storm finnas i Farmannalog, d.v.s. sjörätten i den norska Stadslagen (NGL 2, s. 278). 45. »Nu lastar någon in gods på en annans skepp», fsv. Nu skipar man goJz in. 46. »Slagen vid kåken», fsv. slaghen u idber stupona. Om detta straff se Kg 12: 3. — Fl. 12 saknar känd källa. 47. »Nu lastar någon in gods på en annans skepp», fsv. Nu skipar man godz i annars manz skip. 48. »Mera än han avtalar lega för», fsv. meer än han fore legher, d.v.s. mera än han har överenskommit med skepparen att betala frakt för. 49. Befraktaren omtalar för skepparen, att han har lastat mera än överenskommet var och begär sålunda icke något bedrägeri; detta i motsats till föregående flock. 5 0. »Lossa det frän skeppet», fsv. tbet affskipa, d.v.s. föra det i land. Om han icke gör detta, har han godtagit vad som har skett. 5 1. »Föra det i land», fsv. tbet aff föra. 5 2. »Skeppslega», fsv. skiplegba f. frakt. 5 3. »Skall last kastas överbord», fsv. Komber kast i sionum. 54. »Som olovligt lastade in», fsv. som oloffuanJis inskipadbe. 5 5. Dessa hårda bestämmelser ha ingen motsvarighet i VSt eller VSj. 5 6. »Gods i kistor», fsv. kistofä, dyrbart gods, som under sjöresa förvaras i slutna kistor. Jfr VSj I 41. 5 7. VSt och VSj beräkna penningar till halvt värde vid gemensamt haveri, VSj både dä det gäller ersättning för kastade penningar och då det gäller det belopp, med vilket räddade penningar skulle deltaga i ersättningen till dem, vilkas egendom hade offrats för allas räddning (VSj 41), VSt däremot endast dä det gäller beräkningen av vad som har offrats (III: III: 10). Anledningen till dessa bestämmelser har varit, att de, vilkas egendom räddades, pä grund av penningars ringa tyngd, ha haft sä liten nytta av att penningarna kastades, att dessa ej borde beräknas till sitt fulla värde. Gods i kista beräknar \"Sj blott om före kastet angivits, vad kistan innehöll, eljest endast ett i lagen per kista angivet maximalvärde eller, om kistan var obeslagen, kistans eget värde. I MESt har man uppenbarligen velat acceptera regeln, att tva penningar skola vara likvärdiga med en.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=