skepps mål abal ken 163 möjligen också andr.i passagerare. Besättningen och lastägarna (passagerarna) utgjorde emellertid icke skarpt skilda grupper. Besättningsmännen kunde i viss utsträckning medföra last, och det kunde också hända, att lastägarna (passagerarna) slöto avtal med skeppsherren, att de skulle tjänstgöra som besättningsmän under färden. Att lastägarna följde med kan vara en av orsakerna till att befälhavaren i ett avseende icke hade samma befogenhet som nu. Numera är han legal representant för fartygets ägare och för lastägarna. Om fartyget råkar i fara och icke kan räddas utan att delar av lasten kastas överbord eller annan åtgärd vidtages som medför förlust, är det ytterst befälhavaren själv som bestämmer vad som skall ske —om möjligt efter rådplägning med de mest erfarna och kunniga av besättningen —, detta vare sig det åtgärden medför förlust för fartyget eller för lasten. Denna ställning hade befälhavaren icke enligt medeltida rätt. Se härom Bj 20: 1 och MESt 11. Enligt VSt bestämde flertalet av de ombordvarande, vad som skulle offras (VSt III: III: 10: 2). I Farmannalog bestämmes själva den ordning, i vilken delar av lasten skola kastas överbord: först last som ej var stuvad, därefter det tyngsta och minst värdefulla. Den förlust, som uppstår genom åtgärder för att rädda fartyg och last ur en fara, kallas gemensamt haveri, den förlust, som storm och vågor direkt orsaka (t.e.x. genom att bräcka en mast eller spola någonting överbord) kallas enskilt haveri. Både enligt medeltida och nutida rätt gäller, att ersättning för gemensamt haveri skall lämnas av den egendom som räddas, sä att lika stor förlust träffar de räddade och de förlorade värdena, men att däremot de räddade värdena icke svara för enskilt haveri. Om källorna för nordisk sjörätt och om sjöhandelns organisation under medeltiden se G. Hasselberg, Studier rörande Visby stadslag och dess källor (19 5.^), särskilt s. 74— 13 8, samt där citerad litteratur. Efter Hasselbergs arbete har den stora urkundssamlingen »Danmarks gamle Kobstadslovglvning» 1—3 (193 1—61) avslutats. Endast ett fätal svenska rättsfall från medeltiden äro kända, och de beröras endast i största korthet i tänkeböckerna. Ett undantag finns emellertid, och i detta framträda de regler, som ha angivits i det föregående. Rättsfallet refereras i Stockholms tänkebok för är 1490 (Stockholms stads tänkeböcker 2: 2 148 3—92, utg. genom G. Carlsson, 1921 f., s. 424—484) och handlar i skären utmed svenska östkusten. Fartyget fördes av en skeppare frän Danzig och gick med gods därifrån till Nyköping och Stockholm. Det äldre bruket att köpmännen eller ombud för dem följde med på resan levde ännu kvar, och köpmän och köpsvenner (ombud för köpmän) hade embarkerat i Danzig. Skepparen for emellertid ifrän dem, dä han lämnade Gotland med fartyget och en överenskommelse att vid sin sida anställa en sfyrcnniii hade han icke uppfyllt. Efter grundstötningen, som ledde till gemensamt haveri, gick fartyget in till Nyköping, där förhör hölls inför borgmästare och råd, och det synes därefter ha fortsatt till Stockholm. Där sutto i varje fall sju riksråd och stadens borgmästare och råd till rätta angående haveriet. Pä grund av att skepparen icke hade anställt styreman och hade lämnar kvar sina köpmän pä Gotland dömdes han att ersätta köpmännen deras förlust vid äventyr av 40 markers bot för brott mot riksens råds dom. I hs B saknas större delen av Sk (t.o.m. fl. 11 pr), på grund av att 2 blad ha blivit utskurna ur handskriften. ersättningsskyldighet i samband med grundstötning om 1. »Lossa godset», fsv. goJz i [}skit)a, föra upp varorna frän skeppet. 2. »Den som är i hans ställe»: fogden skulle enligt R 2: 6 utse ett ombud, som skulle ersätta honom, då han var förhindrad. — »Så som längre fram stadgas», fsv. so/?i trskils frandedhif. Något sådant stadgande finns emellertid icke.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=