FÖRKLARINGAR TILL SKEPPSMÅLABALKEN Fsv. Skip/nalabalker, balken som handlar om skeppsmäl, sjörättsmål. Innehåll: Fogdens förköpsrätt (1). Skeppsfrid (2). Om en man blir kastad överbord (3). Skada pä skepp: ankartåg (4, 5), annat tåg (17, 18), skeppsbåt och ankarboj (7), sjökast (11—13). Lots (14). Avtal om frakt (15, 16). skada (8, 9). Plats vid kaj (10) eller brygga (19, 20). Regler för annan Om skatt för egendom i skeppsbrott Kg 20: 6. Om skatt för skepp Kg 20: 7. — Om handel i skepp och båtar Km 15, 16, 34: 3. —Om skeppsfrid E 1 pr. — Om fynd av vrakgods Tj 14, om bottenfynd Tj 15, om fynd av ankare Tj 16. Om olovligt bortförande av annans båt Tj 18:1. Sjörätten är i MESt relativt kortfattad. En förhållandevis stor del av dess bestämmelser äro hämtade från den äldre Bjärköarätten (Bj). En välordnad sjöfart var den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik och livlig handel. Pä skepp fördes de utländska varorna (kläde, specerier, vin och öl m.m.) till Stockholm och bj'ttes där mot landets egna produkter (järn, koppar, smör och tran m.m.), som också huvudsakligen hade förts dit sjövägen. Sjöfarten hade sina egna rättsfrågor, som behandlades i en egen balk av Stadslagen. Det är naturligt, att denna fick sin plats omedelbart efter Km, med vilken den på det närmaste hörde samman. I Landslagen finns intet, som svarar mot Stadslagens Skeppsmälabalk. Betydligt mera Innehållsrik än MESt och full av konkreta problem är sjörätten såväl i VSt som framför allt i den norska Stadslagen (Magnus lagaböters Bylov), balken ¥armanttalo^ (Norges gamle love Bd 2, s. 274 f.). Denna är också betydligt äldre, nämligen från 1270-talet. VSj, som torde ha tillkommit under åren 1341—44, är en kompilation av sjörättsliga stadganden frän Liibeck och Amsterdam samt en flandrisk rättssamling; dessa ga i sin tur tillbaka pä de franska Roles d’Oleron. Tidigare källor för svensk sjörätt äro Bj och de bevarade fragmenten av Söderköpingsrätten, av norsk fragmenten av den äldre norska Bjärköarätten. Från Danmark finnas flera stadsrätter bevarade, vari också sjörätt ingår, särskilt från Slesvig (lat. text frän förra hälften av 1200-t., art 53—62) och från Flensburg (lat. text från år 1284, art. 65—67, 69—75; dansk text frän o. 1300, art. 83—93). För medeltidens sjöfart är det karakteristiskt, att ägaren av godset ombord eller ett ombud för honom följde med på färden för att övervaka transporten och taga hand om godset vid framkomsten; köpmannen hade nämligen icke alltid kontor eller fasta agenter pä främmande orter utan sålde där sina varor själv eller genom ombud. Deltagarna i en sjöresa kommo då att bestå av skeppets befälhavare, besättningen och lastägarna,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=