Köp mål a b al ken 151 hospitum), som kommer till Stockholm eller vistas där, fick köpa eller sälja säd eller salt (annonam vel sal) under en hel läst. Nu bekräftar konungen, efter enhälligt beslut av de bada städernas räd (consensu consulum civitatis utriusque), att borgarena i Visby skulle fa sälja säd i kvantiteter, som ej understego 3 pund eller ’/a läst (quarte partis leste), och salt till vikt av ett skeppund (unius navalis talenti), detta »för att Visbyborna, nöjda med dessa förmaner, icke skulle begära mera utan i övrigt vara nöjda med de för alla gäster gemensamma lagarna». Det är att märka, att brevet uteslutande talar om borgarena i Visby (consoles et cives Visbyenses), till vilka det också är riktat; MESt däremot om »de som äro fran Gotland» {the ajf Gutlaudc äru). Förmodligen avses härmed i första hand köpmän fran Visby, men förmånerna ha måhända utsträckts till att gälla även handelsbönder pa Gotland. Möjligt är också, att det har funnits ett samtida, likalydande brev till köpmän pa Gotlands landsbygd, som har gått förlorat. I övrigt överensstämmer fl. 33: 3 helt med brevet 13 32. Detta är den enda källa vi ha för att begränsningen av gästernas rätt att handla med säd och salt berodde på privilegier för Stockholms stad. Brevet utgör grundvalen för gotlänningarnas särskilda rättigheter enligt Km 33: 3 och 34: 4. Det ger tillika en datering för tillkomsten av MESt. Tyvärr är ej brevet bevarat i original, och dess datering till år 1 3 52 är ej fullt säker. Se härom N. Ahnlund i Inledningen till den fotografiska utgavan av Stadslagen (1944), s. xix f., och om gotlänningarnas handelsprivilegier i Stockholm även N. Ahnlund, Stockholms stads historia ( 19 5 3 ), s. 166 f. 213. En köpstadsman skulle salunda, om han bröt mot bestämmelserna i fl. 3 3: 3, böta 40 marker, en bonde endast 3 marker; han kunde t.o.m. slippa ifrån dessa böter, om han med ed försäkrade, »att han ej kände till den lagen». Jfr fl. 15 pr, 15:2, 3, 34: 4. 214. »Han», d.v.s. gästen. Hs B har i stället thet det, d.v.s. överlämnandet av varor för försäljning, vilket var straffbart enligt stadens rätt. 215. »Såsom förut är sagt», d.v.s. till konungen och staden såsom deras ensak. 216. Bestämmelserna i § 5 inneburo en kännbar inskränkning i gästernas handelsfrihet. 217. »Sasom förut är sagt», nämligen i § 5 om 40-markersbot för gäster. 218. »Penningar av gäster», fsv. gä.v/rf päninj^a. 219. »För gästernas räkning», fsv. gästomeu (dat. pl.) hs A. De flesta handskrifter (hs BCKQ och hs DELMNO) ha dock ^ästeuum (dat. sg.). 220. »Riktigt och öppet med honom», fsv. rätlikct köp medh hontnu ok opeubart, d.v.s. redligt, ärligt och öppet med honom. 221. »Han skall vara fri för böter i denna sak», fsv. han skal saklös wara fore hrutuni i thässo ntaleno. 222. De stränga bestämmelserna i § 3—7 med de höga böterna avse att förhindra all handel i mindre partier direkt frän gästerna, likaså att dessa sålde sina varor i andra städer, pa marknader eller pa landet, vare sig direkt eller genom ombud. De ha uppenbarligen kommit till i storköpmännens intresse, för att förhindra all konkurrens och hos dem monopolisera alla inköp från detaljhandlare och allmänhet. För gästernas försäljning av sina varor gällde samma stränga regler (fl. 33) som för deras uppköp enligt fl. 34 pr: »All den köpenskap som gäster . . . skola driva i landet och staden . . . den skola de driva med köpstadsmän {medh köpstadzmaiiiium) och icke med några andra, sasom med bönder eller andra.» —Av intresse äro särskilt bestämmelserna i § 4, 6 och 7 om gästernas medhjälpare. 1 § 4 och § 7 framträder gästens medhjälpare tydligt som hans bulvan, och dessa båda stadganden äro de första i svensk rätt mot bulvanskap. I § 7 (som rätteligen borde ha förts till fl. 34) torde kunna utläsas, att gästerna ha sökt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=