Miiginis Erikssons stadslag 148 de sin köpenskap, sålde de varor, som de hade fört med på sina skepp (kläde, specerier, kryddor m.m.) och köpte upp svenska exportvaror (.järn och koppar, smör och fläsk, sältran m.m.)- Men de kunde komma igen är efter är; detta var väl mycket ofta fallet. De kunde då lämna kvar sin egendom över vintern hos de borgare, i vilkas hus de voro gäster (jfr Kg 20: 1). Undantagsvis kunde sadana främmande gäster stanna kvar över vintern, om de blevo fördröjda av sina affärer och fruktade för höststormarna, men det sågs icke gärna av staden. I vissa handskrifter av Stadslagen stadgas t.o.m. böter av 40 niarker av en sådan »vinterliggare», såvida han icke blev fördröjd »aff vedhers nödh». 1 Kg 19 pr omnämnas sådana gäster, som »ligga i staden under jul och påsk eller inom riket». —»Gästrättsbestämmelserna i Stadslagen ha många motsvarigheter utomlands. De avsago att trygga de egna städernas borgerskap mot inträng. Kärnpunkten var, att gästerna icke fingo handla med andra än borgare i den ort besöket gällde och i regel endast i större partier . . . Gästhandeln har en huvudsaklig karaktär av grosshandel med importoch exportvaror, förlagd till de sjöfarande köpmännens ankomstort. Minimikvantiteterna av saväl försålt som inköpt gods äro noga angivna. Detaljhandeln borde vara förbehållen de inhemska köpmännen» (N. Ahnlund, Stockholms historia, 1953, s. 185). 183. Gästernas rörelsefrihet blev i hög grad begränsad genom bestämmelserna i fl. 30: 1, tydligen till förmän för staden och de svenska borgarena. Gästerna ha sålunda icke den rätt att handla med invånarna i andra städer, som fl. 20: 1 ger byamännen. Att de icke fingo fara uppåt landet för att driva in skulder tvang dem att undvika att sälja varor pa kredit. — I burspråken påminnes upprepade gånger om detta förbud. »Inga gäster fa rida från staden utan fogdens, borgmästares och rådmäns samtycke, vid böter av 40 marker» (1482: 49). Stadsskrivaren Helmik har antecknat ett tillägg: »Rider han bort utan tillstånd, svare värden för gästen, och ingen tysk köpsven må fara till marknad.» 183 a. »En av konungens råd skall komma in till staden», fsv. hi til stadhen koma hs A; likaså hs DNO (hs B 127 a är här defekt); ia j stadhiii koma hs LM. Andra handskrifter (hs BCKQ) ha i stället: til stokboluis koma. 184. »S:t Jakobs dag», den 2 5 juli. 18 5. »Efter det att han har suttit i rätten», »sedan han suttit i rätten, da målet förevarit» (Schlyter, Ordbok), d.v.s. sedan han i rådhusrätten har hört parterna framställa sina yrkanden och skäl. 185 a. »Ärkebiskopens kapitel» hs A och hs BCKQ—D. Hs LMha »biskopens kapitel». 186. »Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 23 pr och 23: 1. 187. Fl. 30:2 innehåller garantier för gästernas rättsställning i Sverige. — Detta är väl anledningen till att bestämmelsen om konungens högsta dom i staden har fatt sin plats här i Km, mot vad man med rimlig systematik annars skulle vänta. Det har av dem, som ha redigerat lagen, förutsatts, att sådana mål inför konungens representant och ombud främst skulle komma att gälla tvister om handeln mellan gäster och byamän. 1 sadana mål voro radmännen, såsom själva köpmän, givetvis reellt sett jäviga eller i varje fall icke opartiska. 188. »In till staden»: Här har lagförfattaren uppenbarligen haft Stockholm i tankarna. — Fl. 31 pr innehåller ekonomiska garantier för gästerna. En stor grupp handskrifter (hs DELMNO) förbinda också fl. 31 med det föregående i samma kapitel. 189. »De», d.v.s. fogden och rådmännen. 190. »Riktigt», fsv. rätfärd light, riktigt, rätt beskaffat (om handelsvara eller hantverksarbete). 191. »Han skall därom underrätta den man, som köper det», fsv. han skal then man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=