Köp mäl a hal kc)? 147 169. »I närv.iro av fogden eller hans ombud», fsv. fo^hatanuvi uavu araudc clLi hans i inbndzinannc. Hs HLMNO: oc ä skal fo^hotin när uara eller hans ämbitzman. — Om pris pä öl av olika slag se fl. 29: 1. 170. »Travenöl», fsv. tramfinoöl, lybskt öl, uppkallat efter floden Trave (vid Lybeck). 171. »Av den som blir satt därtill», fsv. aff them ther til sätter wardher. Troligen avses de tva, som enligt Kg 16: 1 skulle handhava stadens märke. 172. Ordet »eller» saknas i hs A. 173. »Med samma mätt», fsv. widher samu matona. d.v.s. med det märkta mättkärlet. Krus oeh stop eller andra dryckeskärl, som användes i vinstuga eller ölbod, maste vara noga »rättade och jämförda» med märkta mättkärl. 174. 1 Kg 17. 175. Med fl. 27 jfr Bj 38:2. 176. Böternas storlek fär väl antagas stä i visst förhällandc till dryckernas pris. Jfi fl. 29: 1. — Med fl. 2 8 jfr Bj 38: 2. 177. En tunna bestod av 48 kannor. Om 1 kanna beräknas till 2,6 liter, kommer 1 tunna att motsvara ung. 12 5 liter. — För kontroll av vintunnorna ha väl gällt bestämmelserna i fl. 21:4. 178. »Pasewalköl», öl importerat frän staden Pasewalk i Pommern. 179. Endast stadens egna borgare kunde fä rätt att utskänka vin och öl, salunda icke främmande köpmän, »gäster», som kunna ha importerat vinet eller ölet. 180. »Da det prissattes», enligt fl. 26. — Av fl. 29 framgår tydligt, att man skilde mellan försäljning av vin och öl i tunnor (fl. 29 pr) och utminutering i mätt och stop (fl. 2 5—28, 29: 1 ). Den som hade rätt att sälja »med mätt eller i stop» hade icke utan vidare rätt att sälja i tunnor; detta kunde endast fa ske, om han vid prissättningen anmälde, att en viss del av hans vin var förtingat. 181. »Huru de skola söka sin rätt», d.v.s. sin lagliga rätt i tvister, rättvisa. 182. »Gäst», fsv. fäster m. främmande köpman som uppehåller sig i staden, i regel som ombud för ett utländskt handelshus. Handeln med utländska (tyska) städer förmedlades under medeltiden huvudsakligen genom sädana gäster. De kallades sä, därför att de under vistelsen i Stockholm (eller andra svenska städer) voro gästvänner i staden och bodde hos enskilda borgare, med vilka de hade gemensamma intressen och affärsförbindelser. Tydligt framgär detta av Kg 20, där det stadgas, att varje borgare skall lata skattskriva »sig och sina gäster»; om nägon husbonde därvitf undandolde nägon sin gäst, skulle han böta 40 marker. Den borgare, hos vilken gästen bodde, när han vistades i landet, skulle ocksä svara för hans skatter. Man var alltsä icke endast gäst i staden, utan hos en bestämd enskild borgare, med vilken man hade handelsgemenskap, ofta kanske släktskap och familjeband. Pä andra villkor kunde man icke vara »gäst» i staden; nagra fria »gäster» utan ansvarig husbonde existerade icke. — Om ordet gäst i svenska medcltidskällor se vidare Söderwalls Ordbok Supplement; SAOB G 1637; A. Schiick, Det svenska stacisväsendets uppkomst ( 1926), s. 268. I denna användning brukas ordet i hansestädernas sprak (mit. t^ast) och är därifrän upptaget i medeltidssvenskan. Om gästernas ställning i Stockholm se även Kg 19—20 (med kommentar). Gästerna, huvudsakligen tyskar, agenter och ombud för köpmän i Lybeck och andra tyska städer, kommo till Sverige om vären »med de första skeppen», sä snart havet hade blivit isfritt och segelbart, och de ätervände hem (säsom det säges i vissa handskrifter av MESt) senast vid Värfrudagen pa hösten, den 8 sept. Deras regelbundna vistelse i Sverige sträckte sig sälunda över sommarmånaderna. Under denna tid bedrevo
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=