Magnus Erikssons stad slag 146 154. D.v.s. 40 m.irker enligt fl. 2.5 pr. Handeln i staden var salunda ett privilegium för städernas borgare. Landsboar fingo icke ens i staden göra några uppköp för försäljning. 15 5. »Sa som sig bör», fsv. cpfcr tby tilhör. 15 6. »Fördärvas av den som bor ovanför», t.ex. av fukt eller väta genom otäta golv. 15 7. »Värje han sig allt efter som saken tillvitas honom», d.v.s. med det antal edgärdsmän som är föreskrivet allt efter skadans storlek. Jfr fl. 8 pr och 12 med kommentar. 15 8. »Gottgöre», fsv. lösi. 15 9. »Som har tilltalat honom», fsv. som honom skiilil guff. Om uttrycket giiu miiiiin skulJ tilltala någon inför rätta i MESt se G 7: 6. 159 a. »Av våda och ej med vilja»: jfr den i fräga om brottmål (dräp och sär) genomförda skillnaden mellan vådaverk och viljaverk (B 16, 17, Sk 3, 9 och D I). 160. »Full cd», om att det var vådaverk och ej viljaverk. Med full ed torde avses en ed, som rättar sig efter storleken av föremålet för tvisten, i detta fall den lidna skadan. 161. »Allt efter som han blir tilltalad», fsv. cptcr tby bonum skuld giffs. Om uttrycket se ovan not 159 och G 7: 6. 162. Exempelvis genom dålig förpackning eller otät lagring, så att varan skadas av saltvatten eller genom beröring med andra varor. 163. »Rinna till salu», fsv. löpu falt, efter mit. löpcn laten »Getränkc bei Kleinigkeiten verkaufen, verzapfen». — »I stop», fsv. mcdb stopiim: en tunna öl räknade 48 kannor, och 1 kanna innehöll 2 stop. En kanna torde redan under medeltiden ha motsvarat ung. 2,6 liter, och ett stop sålunda 1,3 liter. Tyvärr har icke något Stockholmsstop (och icke heller någon Stockholmskanna) blivit bevarat från medeltiden. 164. »Vilka böter som därtill hör», fsv. bteat hoot tbcr tilhör, egentl. vilken bot som där är tillbörlig. 165. »Sticker upp ett fat», fsv. i pstinger. — I hs LM börjar fl. 25: »Nu kan nagon sticka upp ett fat vin och mäta ut det i stop.» 166. »Brott och böter», fsv. hriit ok hätring, ett allittererande uttryck. 1 stället för sista satsen ha hs BCKQ och hs ENO: uari lagb samu; hs D: höte samulcdb hadbc fat oc päninga. — Fl. 2 5 återger Bj 3 8 pr, 38: 1. 167. »Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 2 5 pr. 168. »Att de må låta det gä till salu», fsv. at the tbct falt gören. —Av fl. 2 5 och 26 framgår, att fogde, borgmästare och radmän hade kontroll över försäljningen av vin och öl och över vinets pris. Man sökte också övervaka, att försäljarna icke använde för små måttkärl, sa att allmänheten lurades (fl. 27—28). Syftet var att hindra prisstegring, icke att begränsa konsumtionen. Denna var under medeltiden mycket stor (se H. Schiick, Stockholm vid 1400-talets slut, 2 uppl., 195 1, s. 349 f., med där anf. litt.). — Brännvin har ännu knappast förekommit på den tid, då MESt kom till. Det omtalas i ett tillägg (art. 87) till burspråket 1476 (från något senare tid, ovisst vilket är, se Stockholms stads tänkeböcker 1, 1917, s. 466) och i tänkeböckerna 17/2 1494 (ib. 3, 1930, s. 142) och 2/6 1498 (ib. s. 376). — »Bränt vin» (vinum ardens) omtalas redan av Birgitta i den märkliga uppenbarelsen »Tre konungar inför domen» (Lib. 8:48) i följande sammanhang: »Gud är lik en man, som lagar till bränt vin, eller bränt vatten som tillagas av vin (vinum ardens, seu aquam ardentem qua: de vino conficitur, fsv. hränt lin älla hränt latn biilkit som görs ok hlandas af line). Denne tillverkare (confector) har många rör, varav några gä upp och andra ned, och genom dem gar vinet än upp, än ned till följd av eldens värme, tills det är färdigt. Sa gör Gud i sina ord.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=