Magnus Erikssons stadslag 142 laggkärl, kallade fat, som borde innehålla 5 hundraden, och 12 sådana fat utgjorde en läst» (C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia 1, 18S9, s. Cl). Jfr även O. V. Friesen, Osmundsjärnet i språklig belysning (i; Jernkontorets annaler, arg. 106, 1922, s. 1 f.); j. Furuskog, Det svenska järnet genom tiderna il938) — Om exporthandeln med koppar och järn se vidare fl. 21 och 34; 1. 107. Fl. 16 uppräknar de varor, som fingo säljas och köpas direkt i batar och skepp, utan att behöva föras upp till stadens torg. Det var varor, som sjövägen fördes till Stockholm, från Östersjön (särskilt sill och sälspäck) och fran Västerås (koppar och järn). De utgöra undantag från reglerna om torghandeln i fl. 15. Sista meningen (»Dock må bönder sälja sin råg i skepp») förefaller vara en upprepning, då säd (fsv. korn) har nämnts i det föregående. — Med fl. 16 jfr Bj 8:1. — Liknande förbud mot handel ombord på skepp och i båtar finns i Magnus lagaböters norska Bylov 6:16 (NGL 2, s. 2 5 0); »Så är sagt och orubbligt antaget, att alla sjöfarande, som segla till Bergen, skola föra upp sina varor i hus och varken köpa eller sälja i skeppen, utom om det blir köpt till konungens gård . . . Men om någon blir funnen skyldig till att han säljer sadana varor från skepp eller på annan plats än i hus eller på torg, då gälde den som salde en mark silver till konungen och likaså den som köpte, och deras köp skall gå tillbaka.» 108. »På norra eller södra malmen, utan i staden mellan Norrbro och Söderbro», fsv. a malniomen norra clla sudhra, vtan i sfadhcnnm mälle)i norra bro ok sndbra. Endast i Norrmalm har ordet malm sin ursprungliga betydelse »grusås». Den södra stranden var bergig och brant; då ordet malm överfördes på terrängen och bebyggelsen där, fick det en ny, sekundär betydelse: förstad på fasta landet, bortom broarna. »I staden mellan Norrbro och Söderbro», d.v.s. i staden mellan broarna. Om broarna i Stockholm se B 23. 109. »Såsom deras ensak»: se ovan not 87. 110. »Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 15 pr och 15; 3. 111. Sista meningen (»Sill och kalk ... på båda malmarna») saknas i flera handskrifter (hs BDELMNO). Sill och kalk kunde enligt fl. 16 också säljas direkt i skeppen. Med sill menas i fl. 16 och 17 troligen östersjösill, d.v.s. strömming, saltad eller pa annat sätt konserverad. — Också fl. 17 angår uteslutande Stockholm och inga andra städer. Genom ständig upprepning i burspråken (1459: 3 o.s.v.) påmindes byamännen om detta för stadens handel så viktiga förbud: »Ingen drive handel utanför portarna, d.v.s. på båda malmarna, vid böter av 6 marker. Och den som röjer sådan oredlig handel, han skall hava målsägandens böter, men den som döljer sådant, han skall stå till svars i saken lika med den andre, som så gör» ( 1 527). 112. »Mellan påsk och pingst»: bakgrunden till denna undantagsbestämmelse torde vara följande. Efter fastan (dä all köttmat var förbjuden) blev det stor efterfrågan och åtgång pä kött i städerna. Å andra sidan voro kreaturen då magra efter vinterns länga utfordring inomhus, mången gång ren svältkost, och bönderna sannolikt ovilliga att sälja de djur, som de hade lyckats föda fram över vintern. Ingenting av färskt kött kom frivilligt till torget. Det är rimligt, att man dä måste lätta litet på de stränga bestämmelserna, så att köttmånglarna själva kunde ge sig ut på landet för att uppbringa de slaktdjur, som möjligen funnos att få, sä att de kunde föra till salu de varor av färskt kött, som voro sä önskvärda och eftertraktade i staden. 112 a. »Köper något», nämligen pä landet. Fl. 18 gäller för stadsboar, som gjorde uppköp pä landet. Böterna voro 6 marker. För frälsemän, präster och bönder gällde de stränga förbuden mot landsköp i fl. 23. Böterna voro där 40 marker. 113. Fl. 18 utgör ett undantag frän bestämmelserna i fl. 15:2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=