Köpmålabalken 137 so. »Da skall det stå till de män, som voro tillstädes», fsv. ligge tbet til tberra manna, tber när uaro, d.v.s. det skall hänskjutas till deras vittnesmål. Om liknande uttryck i MESt se ovan Ä 21:1. 51. »Da han tog honom till borgensman», fsv. tba ban tok sik til borgbamans. Hs D; ban borgbaclbc; hs LM: ban tber fore lofuaJbe; hs NO: tbe {tbet) borgai^es. 52. MEL har en mera summarisk bestämmelse: »då skall han gälda det med ed av tolv män, att han ej har gatt i borgen för mera, än nu är framlagt.» —Fl. 8 pr överensstämmer f.ö. i sak med MEL Km 9 pr. S.S. »\'arc sig han finns tillstädes eller är borta», fsv. ää biiat ban är til ella borta. Froligen har stadgandet en mycket allmän innebörd, det vill framhålla, att borgensmannen skall svara för sin förbindelse i alla tänkbara fall, vare sig den skyldige finns tillstädes eller är borta. Nagra handskrifter (hs LMO m.fl.) ha emellertid bin den andre, d.v.s. den skyldige; hs S m.fl. ha ett tillägg: han »som det borgades för». 54. »Sak»: även här rättssak, böter. Se ovan not 46. — Med fl. 8: 1 jfr MEL Km 9:1, som dock är väsentligt annorlunda. I fraga om borgen vid bysättning jfr R 19, 20, för ed R 2 8, om hämnd, trots att borgen har ställts för böter E 9. 5 5. Andra handskrifter (hs DLMNO) ha: »mera än han kännes vid». 5 6. »Med ed»: den fsv. texten har niedh witnuni, vilket (såsom Schlyter framhåller) maste vara ett fel; detta framgar klart av en jämförelse med det textställe (fl. 8 pr), vartill hänvisas. 57. »Såsom förut har stadgats», nämligen i fl. 8 pr. — Med fl. 9 jfr Bj 5. Ordet lån kan i fsv. avse tva olika typer avtal med olika juridisk natur. Å ena sidan betecknar lån ett avtal, varigenom den ena parten (långivaren) lämnar den andra (låntagaren) ett djur eller etc föremål pä villkor att få det tillbaka, själva detta djur eller föremål, men utan ersättning för att låntagaren har fått mnehava det; ingår i avtalet, att ersättning skall givas, föreligger icke »lan» utan »lega». Ä andra sidan kan lån avse ett avtal, dä låntagaren får äganderätt till vad han mottager genom länet men skyldig att senare till långivaren överlämna lika mycket som han har lånat. Län av denna typ föreligger, om vad som lånas är en summa penningar, en kvantitet säd o.dyl. 1734 ars lag använder ordet lan endast fiir att beteckna avtal av den förstnämnda typen; för avtal av den andra typen använde man ordet försträckning (HB 9 »Omförstreckningar i penningar, eller wahror, och ränta theraf»). Ordet försträckning är numera utmönstrat ur lagstiftningen, som har övergått till den medeltida användningen av ordet län i båda betydelserna. MEL har, såvida ej är fraga om lån mot pant i fast egendom (J 7), endast stadganden om lan av den första typen (Km 5: 1, jfr Tj 16, 21, 38). I MESt ha regler för denna typ av lan upptagits saiillvida, att B 20: 2 handlar om län av häst eller y.xa och att i R 17 föreskrives, att om tva gemensamt taga nagot som lån, de solidariskt svara för den lånade egendomen (jfr även R 16 med kommentar). Regler för den andra typen lan finnas här i fl. 9, för vilken sasom nämnt Bj 5 ligger till grund. Detta framgår av att bade Bj och MESt kalla vad långivaren återkräver av låntagaren för dennes gäld. Under det att Bj fordrar 3 vittnen, da avtal om lån slutes, nöjer sig MESt med 2 (de tvä vittnena nämnas även i R 16: 1). Om svaranden blir bevisskyldig vid tvist om länesummans storlek, har Bj regler enligt vilka antalet edgärdsmån stiger med storleken av den summa, som han påstås ha lånat. MESt har icke upptagit dessa regler för län utan för borgen (se fl. 8 med not 52). blir
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=