Köp ni ål abal ken 135 21. »Skall därom dömas som om annan tjuvnad»: se ovan not 12. 22. »Alla varor skola säljas efter som de äro, och varje vara för sig», fsv. Alt ^oJz skal sältas rptcr tby thct är, ok huart i iii sik, i befintligt skick och var för sig. Detta är en viktig allmän regel för handeln. 2.^. Fl. .s; 2 är ett tillägg i MESt, utan motsvarighet i Landslagen. Det ansluter sig närmast till fl. 3 pr, varigenom fl. 3; 1 får karaktären av ett inskott. Såsom man kunde vänta, äro bestämmelserna om svek i handel mycket strängare i MESt än i MEL. 24. Levande djur (hästar, kor, svin, får, höns o.dyl.) skulle salunda säljas på stadens torg. Jfr fl. D: 2. 2 5. »Klandras detta köp», därigenom att en tredje person påstår, att kreaturet (eller varan) är hans egendom, och att det salunda har blivit stulet. 26. »Med tvä stadsboar», fsv. mcJb fwcin byatitatniutii. MEL: »med bofasta köpvittnen». Även ett köp pa stadens torg måste sålunda för att vara fritt frän klander kunna styrkas med tva vittnen, om säljaren var okänd. 27. »Utan lösen»: MEL har i stället: »den som har köpt må se till, hur han kan återfå sin köpeskilling». Innebörden blir i realiteten densamma. 28. »Ingen må svara för en annans ’alfoster’», fsv. cngiii ma annars alfoster wanlba. Fsv. alfoster (andra handskrifter: affoster) är ett i skrifttraditionen fördärvat ord. Se härom MEL Km 4: 1 not 19. 29. Fl. 4 återger, med vissa ändringar, MEL Km 4. Det följande kapitlet i MEL (Km 5 »Om lejt kreatur och lånat kreatur») är icke upptaget i MESt. —- E. Anners har framhållit (Hand wahre Hand, 1952, s. 205 f.), att man icke e contrario frän MESt Km4 får draga den slutsatsen, att, i andra fall än lagrummet avser, enligt stadsrätten sakens ägare skulle sakna rätt att återtaga saken frän innehavare i god tro, om han icke gav lösen för den. Det visar sig emellertid .senare en viss tendens att söka ge den, som i god tro har köpt en sak på torget, en bättre ställning än enligt fl. 4. Ett par sena handskrifter av MESt (liksom en variant i 1618 års utgåva) ha nämligen ersatt lagens ord »utan lösen» med en bestämmelse, att ägaren av saken och den godtroende förvärvaren skola hava halva skadan var. 3 0. »Inlagsfä», fsv. inlagsfä n. värdesaker, som ha lämnats till förvar hos någon, deponerad egendom, depositum. Se SAOB I 615. Ordet förekommer ännu i rubriken till HB 12 i 1734 års lag och därigenom i gällande rätt. 3 1. »Än han gav ut», d.v.s. än mottagaren (depositarien) har återlämnat. 3 2. »Med sä mänga mäns ed som egendomen säges vara», d.v.s. allt efter den deponerade egendomens värde (jfr fl. 8 pr). MEL har i stället: »med tolv mäns ed». Jfr nedan not 47. 33. »Eöljes bådas egendom ät», d.v.s. om också något av mottagarens egendom blir stulet eller bränt. Översättningen följer här (liksom Schlyters text) hs DLklNO. I hs A och hs BCKQ har meningens senare del (»följes . . . att gälda det») överhoppats av skrivaren (haplografi). 34. »Da lämne han allt ater», fsv. tba giälilc alt ater, dä skall depositarien, om det rövade eller stulna godset icke kommer till rätta, betala dess värde. I likhet med MFil,, som har hämtat sina regler fran äldre lagar, utgår MESt fran att depositarien skall värda det deponerade såsom sitt eget men att, om det förolyckas genom en händelse, vid vilken icke även hans eget gods har förlorats, depositarien icke har uppfyllt denna förpliktelse. Se härom K. von Amira, Nordgermanisches Obligationenrecht 1 ( 1882), s. 454, 662. — Översättningen följer (liksom Schlyter) hs DLMNO. I hs A(HIP) och i hs BCKQ
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=