Köp mål a bal ken 133 utl.indet (fl. 30—34) hävdas med kraft och konsekvens de stockholmska storköpmännens (grosshandlarnas) fördelar och bästa. Någon motsättning mellan svenska och tyska köpmän är däremot icke märkbar här, i denna del av lagen. De kommersiella motsättningarna till de mäktiga handelshusen i Tyskland och Flandern ha utan tvivel verksamt bidragit till de till Stockholm inflyttade köpmännens försvenskning. Man skulle, med en allmän reservation för den brist på konsekvens och systematik som utmärker medeltidens lagar, kunna indela Km i följande tre avdelningar: 1. Allmänna regler för handel och annan ekonomisk verksamhet fl. 1 —13; 2. Inrikes handeln fl. 14—24; 3. Utrikes handeln och handeln med utländska varor fl. 2 3—34. Endast mellan broarna pä »holmen» kunde giltiga köp göras (fl. 17). Hanseaterna kallade därför hela staden Holm, lat. Holmia. Stockholm sannolikt^holmen i Stocksundet. Köp skulle göras pä stadens torg (fl. 4, 13) eller i öppna gatubodar (fl. 13:4, Sk 19). Endast vissa varor kunde fa säljas direkt i skepp eller bätar (fl. 13—16, 34: 3). Ingen del av MESt ger sä mycket av levande bilder frän det medeltida Stockholm som Km. Om importen och exporten fran Stockholm under 13 00-talet se bl.a. N. Ahnlund, Stockholms historia före Gustav Vasa ( 1933 ), s. 222 f.; E. Heckscher, Svenskt arbete och liv (1941), s. 64. 1. »Kreatur med hov eller med klöv», fsv. fä boffuut clLi klöffuat, d.v.s. hästar eller nötkreatur och fär. 2. »Vad det är dylikt», fsv. hwat tbet är tbolikt, d.v.s. av dylikt lösöre (jfr rubriken). 3. »Det skall stadfästas med handslag eller fästepenning», fsv. tbet skal . . . mcilb t psla^bi clla fäitcfiäuiugc sfaJf^bcis. Tvä vittnen är sälunda enligt MESt icke tillräckligt för att stadfästa ett köp. MEL stadgar, att dylika köp skola ske »med vän och vittne»; däremot säges intet om handslag eller fästepenning. Ändringen i MESt innebär säkerligen en anpassning av handeln i städerna till gällande sed, som därigenom lagfästes även för andra städer än Stockholm. Jfr Bj 6 (med kommentar). — »Eästepenning» skulle ocksä lämnas vid avtal om hyra av fastighet (B 10) och av skepp för transport av varor (Sk 13). — Att varje köp skall bekräftas med handslag stadgas ocksä i den norska Stadslagen (liksom i Landslagen): »Alltid dä män köpslä med varandra, skall man giva handslag (/'d skal baiulsala). Men om någon sedan säljer till en annan, skall han gälda i böter till konungen en halv mark silver, och den som köpte först skall hava kvar sitt köp» (7:9). »Nu skola avtal, som ha följts av handslag (bainlsalat mdl) stä fast, de som enligt lagen kunna stä fast» (7: 3, även den norska Landslagen 8: 13). 4. »Mä det gå tillbaka», fsv. iiari atergörajide, det skall »anses somogjordt» (Schlyter). Hs D: tbet ma ater^öras, hs NO: tbet maa man at tergöra. Det förklarande tillägget »än sä att där kommer fästepenning eller handslag till» saknas i handskriftsgruppen hs BCKQ och i hs NO. 3. Med fl. 1 jfr MEL Km 1. — De bäda sista meningarna (»Och ingen har sedan rätt . . . voro tillstädes vid köpet») sakna motsvarighet i AlEL och äro sälunda ett tillägg i MESt. —Om laga former för köp se även Tj 1:2. Fl. 1 innehåller viktiga obligationsrättsliga regler, som icke kunna förstås utan kännedom om tidigare rätt (MEL, Bj). Enligt Bj var det brukligt vid köp av lösegendom, att köparen gav säljaren en fästepenning eller gudspenning eller att de båda drucko lidköp.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=