Magnus Erikssons stadslag 110 13 3. »Till stadens järn och förvar», fsv. i staJsiiis iäni ok gömo, d.v.s. i bojor i stadens häkte. Det förefaller överraskande, att lagtexten räknar med möjligheten att tavernaren ej skulle kunna sätta borgen för 3 marker. En tavernare i det medeltida Stockholm kan sålunda ha varit en liten företagare. 134. »Förrän det har ringt ur vård», fsv. för än v tiard/j är rinkt, d.v.s. »om morgonen förr än ringningen skett och vakthållningen upphört» (Schlyter). 13 5. »Enligt vad som längre fram stadgas»: i § 3. 13 6. »Sitt rostkar», fsv. rosta (dat.), »det kar med därtill hörande inrättning, där af mäsken, genom pågjutning af kokande vatten och silning genom ett underlag af halm, öl 1. dricka beredes; eg. den af korsvis lagda träpinnar (rostklabbar) bildade rost (1. halstcr) hvarpå halmen lägges, på det att vörten må kunna obehindrat rinna ut» (Schlyter); se även SAOB R 2568. Lagen förutsätter sålunda, att kvinnor, som voro sysselsatta med ölbrygd, voro mycket aktsamma om eld, och därför gjordes ett undantag med hänsyn till deras viktiga syssla, som kunde kräva nattarbete. De fingo saklöst vaka, men under fullt ansvar för eld och ljus. 137. »Vaka», nämligen med eld och ljus. 13 8. Enligt Bj 41: 1 var husägaren saklös, om han själv kunde släcka elden. Salunda har här blivit en skärpning av ansvaret i MESt. 139. »Såsom förut är sagt», nämligen i § 2. 140. D.v.s. om folk kommer till hjälp med yxa eller änibar eller om det blir brandalarm med klockringning och rop (utryckning). Uttrycket hänför sig till det som stadgas längre fram i § 5. 141. »Såsom förut är sagt», nämligen i § 3. 142. För fl. 22: 2—3 ligger Bj 41: 1 till grund, men texten i MESt är till övervägande del nyskriven. MESt har strängare regler än Bj. 143. »I Fiögmålsbalken»: se härom H 9. 144. I fl. 22:4 skiljes mellan våda, försumlighet och vilja. Detta påminner om romerska rättens indelning av gärningar i sådana som ha orsakats av casus, av culpa och av dolus. Att en påverkan av romersk rätt skulle ha skett, kan dock icke bevisas. 145. »Dä rådmän väljas»: sålunda vid Valborgsmässan, enligt Kg 1. 146. »FFövitsmän»: hs A howuzmän, hs BC m.fl. böwctzmen. 147. »Den ene svensk och den andre tysk», fsv. aniiar swänskcr ok ainiar thyzskcr. Så enligt flertalet handskrifter (hs BCD m.fl.); i hs Fi cn swensker ok cn thyjzskcr. I hs A äro dessa ord utraderade (.se fol. 5 5 r, ungefär mitt på sidan), och på själva rasuren har (med yngre stil) skrivits orden: swenske ok cig i tlenskc. Detta sammanhänger med den förändring, som är 1471 gjordes i Stockholms förvaltning, varigenom tyskar uteslötos ur stadens råd (se Kg s. 20 f.). Att av de två brandmästarna i Stockholms fyra fjärdingar den ene skulle vara svensk, den andre tysk är betecknande för läget mellan de båda folkgrupperna vid mitten av 13 00-talet. —En liknande ändring har i hs A gjorts i R 5. 148. D.v.s. hövitsmän och manskap frän de tre fjärdingar, som icke ha blivit drabbade av elden. 149. »I den fjärdedelen av staden», där det brinner. 150. »Samfällt», fsv. almennclika. 151. FFusen skola sålunda utrymmas med hjälp av brandmanskapet från de tre fjärdingarna, och först de hus, som ligga närmast brandhärden. 152. »Deras folk», fsv. thera almoghe. 153. »Stadens folk, som det ej brann för», fsv. almoghiu . . . som cig bran fo’c.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=