Mag ti US Erikssons stad slag 106 vid straffpålen på torget. Den kallas vanligen i lagen för stupa. —Den sista meningen (»Förmår hon ej böta . . . för det andra») är ett tillägg i MESt. utan motsvarighet i MEL. 70. »Själv tredje», d.v.s. med ed av henne själv och två andra. 71. Om olovligt bruk av annans kreatur se även Tj 13 och 18 pr. —1 hs O (=hs J 79 i Linköpings Stiftsbibliotek) har skrivaren (fol. 28 v) insatt rubriken; Molka kradan skökia »Mjölka, förbannade sköka!» 72. »Märke», fsv. märke n., bomärke. 73. »Han skall lämna staden», fsv. ryme stitJbiii. 74. »Dä är han fälld i saken», fsv. fällis til sakinna. Samma uttryck nedan i fl. 13:2 och vidare i Kg 14, G 7: 6 m.fl. 75. »Och vare ej bättre man för det», fsv. ok bete matt eig tbäs bätre. De höga böterna ha likväl icke kunnat återställa hans anseende. Straffet innebär en viss motsvårighet till senare strafflags påföljd »förlust av medborgerligt förtroende». Jfr Kg 20: 1, 11, Ä 17: 2. 76. »Han miste båda sina öron»: han blev därigenom märkt som en stortjuv; se Tj 3: 1. 77. Med fl. 15 pr och 15:1 jfr MEL B 32. 78. »Och kan han icke reda från sig och visa, frän vem han har fått det», fsv. ok kan eig redba frati sik, aff bwem- ban tbet fik, d.v.s. »fria sig från saken genom att utreda 1. visa af hvem etc.» (Schlyter). 79. »Skall det gå som annan tjuvnad», fsv. gange som atinar tiufnadber, d.v.s. enligt Tjuvabalken. 80. »Med sina köpvittnen»; jfr Tj 1:2, där det stadgas, att man skall köpa »med fulla vittnen». — »Dä är han fälld i saken», fsv. fällis til sakinna-, se ovan fl. 15 pr (not 74). —Fl. 15:2 saknar motsvarighet i MEL. Stadgandet berör ett ämne, som säkerligen har varit mycket viktigare i staden än på landsbygden. Straffen voro mycket härda, såsom framgår vid en jämförelse med Tj 3 pr: den som stjäl första gängen »må ej hängas för mindre än en mark eller en marks värde», men den som borttog eller förfalskade ett bomärke skulle hängas, redan »om det är en halv marks värde». Den som blev tillvitad ett sådant brott skulle värja sig med icke mindre än 12 män. De härda straffen och den höga värjemålseden vittna om den betydelse man fäste vid att märken skyddades. — Enligt rubriken skulle fl. 15 även innehålla bestämmelser om tvist mellan två om samma märke. Några sådana finnas emellertid icke i texten. Det har tydligen blivit glömt, vilket vittnar om den brådska eller bristande uppmärksamhet, varmed MESt har blivit utarbetad. Enligt MEL B 32: 1 skall vid tvist mellan två, som hava samma bomärke, den hava rätt att värja, som innehar saken. 81. Enligt MEL B 3 3 pr skulle de båda värderingsmännen utses en av vardera parten. Troligen är detta meningen också i MESt, ehuru ej direkt utsagt. Jfr fl. 18:2 »efter gode mäns värdering, två å varderas vägnar». 82. »Eller ock värje han sig med sex mäns ed»: d.v.s. om det icke fanns vittnen, hade den anklagade rätt att värja sig. Så uttryckligen i motsvarande text av MEL B 33 pr: »Finnas ej vittnen, styrke han med sex mäns ed, att han icke har gjort det.» — Likasa i fl. 16 pr. 83. Denna mening (»Och den som återgäldar må taga det döda») saknar motsvarighet i MEL. Någon saklig nyhet torde det likväl ej innebära. 84. »Det kallas hjordadräp», fsv. tbet beter biordbabog. Det krävdes sålunda mer än tre kreatur, för att det skulle kalias »en hjord» och dömas som »hjordadräp». MESt följer här MEL. Enligt UL B 7: 6 var hjord 10 kreatur, enligt SkL 12. Namnet på för-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=