Magnus Erikssons stadslag 102 avskrivningsfcl. Det visar, hur mekaniskt och ofta tanklöst redigeringen av MESt har skett. 12. Med fl. 4 jfr Bj 33: 1—2. 13. »Eller ock skall han bero av agarens godvilja», fsv. cllcr blifficc i ägbaitJins minin’. Så även Bj 33: 3. Afen fick sätta knut mot knut (utan gång mellan husen), men fick icke använda grannens vägg som vägg i sitt eget hus (utan dennes tillstånd). — Fl. 4 och 3 höra nära samman. — Fl. 5=Bj 33: 3; böterna äro dock fördubblade. 14. »Allmänna gator», fsv. altnänningis gatur. Några handskrifter (hs DNO) tillägga U anslutning till Bj): »innanför muren och utanför». H. 8 alnar =4,8 m. »Så att man kan på dem både aka och rida», d.v.s. så att åkande och ridande kunde mötas. »Åka» avser framkomsten med arbetsåkdon och foror. Man färdades däremot icke i vagn, utan man red, både män och kvinnor. 16. »Annorlunda», d.v.s. så att gatan blir trängre. 17. Fl. 6 =Bj 33: 4. 18. »Svale», fsv. suala (hs BCDE m.fl.); hs A har: sualar. 1 rubriken Huru sualar skulu byggids står ordet i nom. pl., i texten 2 ggr i ack. Formen suala kan här vara antingen ack. sg. eller pl. av ett svali m. (vilket torde vara den vanliga fsv. formen), eller ack. av ett sialar f. pl. (med r-bortfall), motsvarande fno.-isl. sialar f. pl. Betydelsen är här: utbyggnad av övre våningen i ett hus, varigenom den skjuter ut utanför den nedre. Den kunde antingen vila på stolpar i marken, eller pä bjälkar, som sköto ut ur väggen. Den kunde vara täckt även på framsidan (inbyggd) eller öppen. I det senare fallet framträdde den som en gäng längs husets övre våning, varifrån dörrar ledde in till där belägna rum; till en sådan svale eller svalgång kunde en yttre trappa leda från marken. Svalen kunde sålunda ha olika form; den kunde förekomma både på timmerhus och bodar (t.ex. Ornässtugan) och på korsvirkeshus i sydsvenska och danska städer. Se härom H. Hildebrand, Sveriges medeltid 1, s. 156 f., 428, G. Hyltén-Cavallius, Värend och virdarne 2, s. 204, V. Gudmundsson, Privatboligen paa Island under Sagatiden ( 1889), s. 100 f., 200, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur (1947), s. 165 f., 610 f. Ordet stale är speciellt nordiskt, troligen en ombildning av lat. solarium altan o. dyl. (jfr ty. Söller loft, svale, eng. sollar), med anslutning till adj. sial kylig; jfr Hj. Falk i Mål og Minne 1910, s. 63 f. 19. Fl. 7 pr innehåller förbud mot att bygga svale »tvärs över gatan» {officer ticärra gatur), d.v.s. mot utbyggnader som över gatan sammanbinda övervåningarna av två hus. I fl. 7: 1 stadgas, att svalgång på ett hus icke får sträcka sig längre ut pä gata eller allmän plats än 1 V-* aln, »utom där det är rymliga allmänningar». 20. Fl. 7 pr =Bj 33: 5. Fl. 7: 1 saknar motsvarighet i Bj. 21. »Vid vatten», fsv. a icafne. 22. »Bygga broar», fsv. broa byggia. Sannolikt avses här stenlagd strandkant eller brygga. 23. »Ovanför honom i förhållande till vattnet», fsv. offwan ban aff uatus uäghtta. Uttrycket har säkerligen avseende på terrängförhållandena i det medeltida Stockholm, med smala, branta gränder och brinkar sluttande nedför stadsholmens krön mot vattnet. Den som bodde längst ned vid vattnet skulle sörja för att där fanns en fast utfyllnad och strandkant (»bro»), så att de som bodde längre upp kunde »renligt och utan skada» komma ned till vattnet, för att där hämta vatten, tvätta kläder o.dyl. 24. »Dä de sammankalla folket i staden», fsv. tba the lata almogbau saman koma
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=