Magnus Erikssons stadslag 36 128. »Om den blir uthyrd», fsv. än han uardber Icgho saUcr. 129. »Av all egendom lämnad i förvar», fsv. aff allo insatto godze. Troligen menas detsamma som inlagsfä i Km 5. 130. »Av den egendom, som han har lånat ut», fsv. aff thy godzc honom vtc ständer, 131. »Byating», fsv. byamoot, d.v.s. allmän rådstuga. Ordet byamot n. egentl. ’möte för byamännen’, förekommer i MESt endast här; däremot i Bj 4 ggr. Om ordet se »Svenska landskapslagar» 5 (1946), s. 470 f. 132. »Efter den tredje budsdagen», fsv. aff thöm thridhia budzdaghcnom. Jfr i det föregående: Ntv tha nokrom sändis budh en tima ok annan tima i m skiit . . . ok kombcr eig tridhia sinne. 133. Om utmätning se ovan fl. 10 pr och R 7: 2, 14 pr. 134. »Stadens sven», fsv. stadzens sten. De omtalas flera gånger i plural, »stadens svenner», och voro sålunda minst två. Se även G 10; 2, B 22; 1, Sk 10, R 7 pr, 7: 1, 18 pr, 19, 32: 1, 33, Tj 5. Jfr H. Schiick, Stockholm vid 1400-talcts slut (2 uppk, 1951), s. 102. 13 5. »För att vara vittne, fsv. i m ivitne. —Liknande bestämmelse om straff för den som vägrar att följa med som vittne i G 4: 1; jfr också G 15: 1 och R 2: 4. 13 6. »Och han skall ej vara tjuv», fsv. ok ivari orthiivffua. D.v.s. hans skattefusk skall icke bedömas eller straffas som stöld, enligt Tjuvabalken. 137. »Och vare så mycket sämre man», fsv. ok wari man thes iverra. D.v.s. han har genom sitt skattefusk fått en fläck på sin heder. Av sammanhanget tycks framgå, att han skulle kallas och vara tjuv. Jfr fl. 12:4 (not 44), 20: 1 (not 116), Ä 17: 2 och B 15:1. 13 8. »Uppbördsmännen», fsv. skutmen, d.v.s. de män, som ha utsetts av »allmogen» i staden för att pålägga skatten (fl. 19: 1). 13 9. El. 19—20 utgöra en enhet, som genom sitt innehåll, delvis också genom sin form, avviker från övriga delar av Kg. Den måste gruntfa sig på en överenskommelse mellan konungen och staden, som genom att upptagas i Stadslagen har blivit förbindande. Möjligen ligger en kunglig stadga till grund, men någon sådan har icke blivit bevarad. Två förhållanden äro här av särskilt intresse; 1. Lagen räknar endast med att skatt å 1 ä g g e s staden, givetvis av landets konung och stadens herre. Det finns intet utrymme för samverkan med stadens beslutande myndighet, borgmästare och råd. En sådan ensidig pålaga strider direkt mot konungens ed i Landslagens Konungsbalk I Kg 5:6). 2. Staden kan icke själv utkräva skatt av sina medborgare för sina egna behov. Fl. 19—20 handla sålunda icke alls om formerna för beslut om skatt. De handla i stället om uppbörd (»huru de skola utgöras»), skattevägran och skattefusk (»om deras straff, som ej utgöra skatt»). Denna del av MESt saknar motsvarighet i de andra svenska medeltidslagarna. I burspråken från medeltidens slut finnas följande påbud om erläggande av skatt; »\’ar man låte sin skatt föras fram {koma fram) i rätt tid före midfastan {innan midfasto), vid böter av 3 marker» (1478: 19 m.fl.). »Var man lämnc ut sin skatt i rätt tid, och mannen komme själv till skattehuset och sände ej sin hustru i stället för sig, om han icke har lagligt förfall, vid böter av 3 marker» (1460: 29 m.fl.). 140. »Ffuru mänga hantverk», fsv. Huru mang embete. Frågan förefaller egendomlig, dä svaret blir: ett enda. 141. »Ingen hantverkare far utöva eller idka flera yrken än ett hantverk», fsv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=