f y ra ky r k l i ga lag te xte r 98 I detta sammanhang fäster Hemmingsson uppmärksamheten på “två handlingar från år 1313 och 1315, där det föreskrives en ändrad form av betalningserläggning om myntet skulle ändras (‘si monetam notabiliter meliorem vel deteriori contigerit’).” En närmare blick på de anförda dokumenten, DS 1934 och DS 1997, avslöjar att vem har varit i farten här om inte biskop Brynolf! I båda breven, utfärdade i Skara resp. Husaby, behandlas arrendekontrakt, där betalningen vid penningvärdesförändring (läs: försämring) skall utgå in natura, närmare bestämt i flamländskt kläde från Gent.85 Mera tydligt kan det knappast bli, och Den BestickandeTeorin är följaktligen mogen att anta en “Brynolfshypotes”, som säger att biskop Brynolf är mannen bakom Latinbalken, och att denna sannolikt har färdigställts under 1310-talet före biskopens död 1317.86 Den BestickandeTeorin kan därmed lägga sina kyrkorättsliga spekulationer åt sidan för att återgå till sin huvuduppgift, att åstadkomma en kronologisk analys av de bevarade lagtexter och lagtextförslag, som är relevanta för besvarande av frågor omYngre Västgötalagens tillkomsthistoria. Där återstår för Latinbalkens del att redovisa ännu ett par anmärkningsvärda iakttagelser. De utförliga stadgandena “Om huvudtionde” och “Om prästers arv” avslutar såvälYngre lagens kyrkobalk (§§ 72, 73) som Latinbalken (men där i omvänd ordning: först avd. 3 −“de hereditate sacerdotum” §§ 89-98 och sedan avd. 4 − “de decima capitali” §§ 99-111).Att den världsliga lagens två flockar har antagits samtidigt framgår av att de i alla bevarade handskrifter har slagits samman under gemensam rubrik i Kyrkobalkens inledande innehållsförteckning: “Um hofwdh thiendh och præstæ arff”.Att Collin och Schlyter delade upp rubriken och flockarna i två, och att deras godtycke vann stillatigande efterföljd av Holmbäck ochWessén får inte förvilla. Magnusson (1275-1318), SNT (7) 1994: 176-183. Jfr även Hemmingssons recension i SNT (3) 2005: 74 f. 85 Jfr ävenYngre Kk § 8 med Latb § 8: i den sistnämnda flocken har en del av penningbetalningen till biskopen ersatts med betalning in natura (vax).Att 1315 års arrendator är en borgare från Skara med det välkända men sällsynta namnet Lydekinus är väl en händelse som ser ut som en tanke. Möjligt är dock att kontraktet avser Lydekinus far (men inte farfar!), jfr P-AWiktorsson i ÄldreVästgötalagen och dess bilagor, I, 2011: 21. 86 Det första påståendet innebär i och för sig ingen nyhet; Brynolfs insats har endosserats av såväl J Gummerus som N Beckman. Men de har noterat den mera som en expeditionsåtgärd än som ett storverk, och deras bedömning stöder sig på ett skakigt källmaHuvudtionde och Prästers arv − kyrka och lekmän i sen samverkan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=