f y ra ky r k l i ga lag te xte r 94 ytterligare utvidgats av Magnus Ladulås i hans öppna brev av år 1279, så som inledningsvis har beskrivits. Det är inte heller förvånande, att Skarabiskopen vid utövandet av sitt juridiska kall (tillsammans med domkapitlet enligt kanonisk rätt) måste använda sig av befullmäktigade tjänstemän. Men om denna stab kan inte mycket sägas, eftersom Latinbalken är tyst eller ogenomskinlig på denna punkt, och det även i sådana fall där de världsliga lagtexterna talar om biskopens “ombudsman”, om biskopens “åklagare” (socnare) eller om“länsprästen”.79 Undantag från denna regel utgör Latinbalken § 55, där “länsprästen” i lyd 91 översätts med “officialis” (tjänsteman) och framför allt Latinbalken § 29, där biskopens “ombudsman” i lyd 96 preciseras till “exactor” (uppbördsman, fiskal). Framför allt, därför att denna paragraf samtidigt kastar ett enda unikt ljus till belysning av en central fråga:Hur har den kyrkorelaterade lagskipningen fungerat i praktiken med sina två delvis skilda uppsättningar av lagar och fora, världsliga (Kyrkobalk och lagman på landstinget) och kyrkliga (Latinbalk och biskopen i domkapitlet)? Det är välkänt och studerat − så långt det sparsamma källmaterialet tilllåter −att detta dubbelkommando medeltiden ut ställde till med både politiska och praktiska problem efter centralmaktens misslyckade försök att ta kontroll vid mitten av 1300-talet. Klerkernas skarpa protester i Örebro år 1347 hade då medfört, att kung Magnus Eriksson avstod från att förse sin berömda allmänna landslag med ens en antydan till Kyrkobalk. Latinbalken §29tycks vittna om att det − liksom senare på spridda ställen i Sverige − även iVästergötland har förekommit en form av samkörning mellan världsliga och kyrkliga myndigheter, som innebar att ett ärende kunde anhängiggöras vid ett kyrkligt forum för att därefter eventuellt tas upp på nytt vid ett världsligt eller tvärtom. Så här lyder nämligen ett häpnadsväckande stadgande i Latinbalken (kurs här). 79 Jfr tillvaron av biskopens “länspräst”, “ombudsman” och “åklagare” i Yngre Kk §§ 25, 47 och58 och deras frånvaro i Latinbalkens respektive motsvarigheter §§ 54, 3 och40. Rimligen berodde skillnaden på att stiftsledningen ville ha fria händer att laga efter lägligheten. “Item siquis inpositus non tamen puplice conuictus pro aliqua causa ad episcopum pertinente dedit oculte monuscula exactori Episcopi et postea conuictus fuerit. puplice pro eadem. emendat Episcopo secundum casum et recipiat penitenciam puplicam”. lat b § 2 9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=