kap i te l i i 85 Tio år senare hakade Natanael Beckman på denna iakttagelse. Men gentemot Gummerus hävdade Beckman i ANF30(1912), att Laurentius/ Lydekinus mot vanligheten här låg före Yngre lagen i tiden, inte efter. Beckman föregrep alltså Den Bestickande Teorin och förklarade saken med antagandet, att Skarakyrkan via den fornsvenska översättningen i Lydekinus excerpter hade fört fram de sju paragraferna till landstinget för att få deras auktoritet stärkt genom att infogas iYngre lagens Kyrkobalk.Men detta försök misslyckades.65 Utan närmare granskning utvidgade Beckman kort och avslutningsvis sin förklaringsteori om en misslyckad kyrklig framstöt: “Att samma förklaring kan användas på åtskilliga av de kringstående stadgandena synes mig uppenbart.” (anf 30:10). Beckman syftade säkerligen på vad som här skall benämnas “kyrkblocket”, femton paragrafer med kyrkligt innehåll som återfinns i lyd 90 - 99, lyd 101-105. I detta kyrkblock ingår sex av de sju nyupptäckta paragraferna (den sjunde möter i lyd 133).66 Liksom Beckman hävdar Den Bestickande Teorin i enlighet med sin allmänna syn, att sju av de åtta avslutande paragraferna i de odaterade Synodalstatuternas “världsliga” hälft,s s 12: 25, 27 -32, i tiden ligger före Laurentius bok och dokumenterar havererade kyrkliga förslag. DBTtar också på allvar Beckmans legärt framkastade teori att samma sak gäller “kyrkblocket” och kan därtill lägga ytterligare 7paragrafer med kyrkligt-världsligt innehåll i senare hälften av Laurentius bok. Sammanlagt 22 stycken! Samtliga ovannämnda paragrafer återkommer i nästa kapitel, varvid denna Den Bestickande Teorins här redovisade “paketlösningsteori” ligger till grund för resonemangen. 65 De sju nya stadgandena behandlar enligt Beckmans referat i ANF 30: 9 f. följande frågor (inom klammer anger jag numret hos den sene Laurentius följt av numret i s s 12): “begående av nattvard i främmande kyrka, då man uteslutits från sin egen [lyd 90s s 12: 28]; försummelse av präst att betala skuld [91-27]; vägran att viga sig vid sin frilla (d.v.s. sin blott civilt på gammalt sätt tagna hustru) [95-29]; prästens rättsinnehavares frihet från ansvar för utlovad mässa, som präst mot penningar lovat hålla, men vilken icke blivit hållen före hans död [97-32]; föreskrift om ålder för skattgilla lamm och killingar [102-31]; försummad vigsel [104-30]; skada, tillfogad präst, då han bär Kristi lekamen [133-25]”. − Beckmans definition av frilla [95-29] är knappast hållbar (jfr lyd 104 - s s 12:30och nedan kapitel III:117.); han har för övrigt förbisett att även grisar och kalvar ingick i det skattgilla kvicktiondet [102-31]. 66 N Beckman: Studier tillVästgötalagarnas historia, ANF 30, kap. XII, s. 4-10. Beckmans förklaring accepterades som den “evident riktiga” av finländaren B Sjöros: Äldre västgötalagen i diplomatariskt avtryck... Hfors 1919: 124. Det ljumma mottagandet i övrigt utreds nedan i det historiografiska kapitel VIII “Hur kunde det gå så snett?”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=