kap i te l i i 77 Gummerus återfinner i 1280års statut samma vidlyftighet och intresse för liturgiska detaljfrågor, som kännetecknar Brynolf i andra sammanhang. I ett betydande parti av texten noterar Gummerus (s. 17) frappanta överensstämmelser med de normgivande synodaliska konstitutioner, som hade utfärdats i början av1200-talet av ärkebiskop Odo av Paris. Ja, så gott som ord för ord, attesterar Kroon (s.33), som därtill belägger påverkan även från yngre franska förlagor i form av statuter från Meaux och Corbie, båda i närheten av Paris, där Brynolf Algotsson hade bedrivit långvariga studier. Och för övrigt − visar Kroon − gick den medeltida vägen från Sverige till Rom via Lödöse (“Skara hamn” som en påve skrev), Flandern och Frankrike.56 De huvudsakligen internkyrkliga statuterna av år 1280 tangerar den världsliga lagstiftningen i sina föreskrifter om lysning före kyrklig vigsel, men träder också direkt in i reviret med sina föreskrifter omsockenkyrkans penningförvaltning. Denna och hithörande ekonomiska frågor var brännbara ämnen, där kanonisk rätt och västgötsk rättsuppfattning låg på kollisionskurs. Den kanoniska rätten hävdade biskopens ensammakt över kyrkans regionala och lokala tillgångar, medan den västgötska traditionen krävde sockensjälvstyrelse. Detta förhållande är välkänt och studerat i litteraturen, bl.a. av Gunnar Smedberg, som påpekar att det lokala förvaltningssystemet med prästen jämte (två) sockenvalda kyrkvärdar och årlig revisionsstämma var “grunden till den för Sverige unika utformningen av kommunal självstyrelse.” Det äldsta belägget för detta återfinner Smedberg just i Brynolfs statuter 1280: 56 I polemik mot Kroon fäster Gagnér i KÅ1948större vikt vid det andliga innehållet än vid kommunikationsvägarna. Som en huvudgestalt i den kyrkliga reformrörelsen framhäver han påven Innocentius III (1198-1216), som hade starka band till universitetet i Paris.Till Gagnérs tes kan läggas iakttagelsen att Innocentius III direktciteras av Brynolf i de odaterade Synodalstatuterna (s s 12 : 6). 57 Översättningen enligt N Beckman: Studier tillVästgötalagarnas historia, ANF30:9, föregående citat från G Smedberg: Nordens första kyrkor, 1973: 190. Om den kanoniska ‘Vi påbjuda även, att kyrkans förmögenhet skall sorgfälligt vårdas av två pålitliga församlingsbor jämte församlingens präst, och dessa må icke fördrista sig att utlåna något av kyrkans förmögenhet åt någon utan församlingsbornas medgivande. Men den som efter påsk mottagit lån av kyrkan, gälde det åter vid jul. Den åter, som lånar efter jul, gälde åter vid påsk. I motsatt fall befullmäktiga vi härmed hans präst att neka honom nattvarden [= mindre bannet], under förutsättning, att han på sätt kanoniska lagen bjuder, blivit [3 gånger] påmind.’57 s s 11 : 8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=