laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 58 höver givetvis inte härstamma frånVästergötland. Hur kom det sig exempelvis att konungen skulle få en andel av de höjda horböterna i lyd 121? Huvudtionden var en skatt till kyrkan om10 % av förmögenheten, troligen en kvarleva från missionstiden. Den fortlevde i det högmedeltida Norge men i Sverige endast iVästergötland.Dess utgörande var en brännbar fråga, som vi har mött redan i det inledande exemplet B(lyd 22) och som föranledde utdragna lagförhandlingar. Detta kommer att ytterligare beläggas och analyseras i kapitel 7“Om tionde och huvudtionde”. Här uppmärksammas endast ett av beläggen för en utdragen lagstiftningsprocess, nämligen förhållandet att Laurentius behandlar frågan vid två tillfällen i sin bok, dels under lyd-numren 22-23 i den tidiga kategori A dels under lyd -numren 99 (a+b) i den sena kategori B. Detta skulle en excerpist inte behöva göra, vare sig han hade tillgång till facit iYngre lagen (Kk § 72) eller i Latinbalken, där föreskrifterna om huvudtionde upptar en hel avdelning, §§ 99 -111.35 När Den Bestickande Teorins grundtes nu bör vara tillräckligt etablerad, återvänder jag till frågan,huruvida Laurentius anteckningar har tillkommit i samband med förhandlingar i en lagkommission eller vid internkyrkliga överläggningar. Detta är omöjligt att fastställa i varje enskilt fall; däremot är det möjligt att argumentera för tesen att här föreligger ett både/och. För det världsliga alternativet talar − som tidigare påpekats − Laurentius juridiska horrörer vad beträffar löskommet tjuderfä och vanskötsel av gård. Men för det internkyrkliga alternativet talar inte bara den latinska lyd 6 6, vattendelaren mellan den tidiga kategori A och den sena kategori B i Laurentius bok. I två fall, som ska granskas nedan (och även fortsättningsvis) föreligger nämligen det omvända förhållandet gentemot det hittills normala.Hittills har Laurentius uttalat sig mera än en gång i samma fråga, medanYngre lagen nöjt sig med en enda flock, med ett viktigt undantag för den vittfamnande frågan om jordgåva. I nedanstående två fall är det tvärtom så att Laurentius har uttalat sig en gång,medan däremotYngre lagen har splittrat upp frågan på två flockar. 35 Det faktum att lyd 99a+b endast återkommer i Latinbalken och där i två skilda flockar, §§ 104 och 107, nämns här endast för att påpeka Latinbalkens oduglighet som teoretiskt tänkbart excerperingsobjekt för Laurentius/Lydekinus. N.Turerna kring huvudtionden 9. Lärda män är bättre jurister än lekta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=