laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 40 Så långt är texten densamma som i Äldre lagens Förnämessaker, flock (§) 6:4. Men nu kommer nyheterna: Collin, Schlyter, Holmbäck ochWessén har förbisett, att den nyinförda, här kursiverade huvudsatsensaknas i lyd 40(jfr CSs. 204ochHWs. 361, not 33). Så var det med Laurentius nyhetsbegär, och därmed kan Collins och Schlyters enda konkreta belägg för att Laurentius har excerperat nyheterna iYngre lagen redan nu läggas ad acta (=till handlingarna). Den BestickandeTeorin uppmärksammar i stället frånvaron av den nyinförda huvudsatsen och finner däri ännu ett belägg för att den minnesantecknande Laurentius har koncentrerat sitt intresse till bisatsen – “vilken dag det än är”.Varför? Vad gäller förhandlingssituationen, synes det högst troligt att meningarna har varit delade. Här skulle ju skapas en ny och känslig avvägning, en kompromiss mellan två konträra intressen, fäägarens och (den betade) åkerägarens. I Äldre lagen hade fäägaren sluppit (alltför) billigt undan genom att återfå kreaturet med endast sin egen ed i gengäld.Nu fick han därtill betala för eventuell skadegörelse, dock icke mer än han själv ansåg skäligt.Alltid något, men för säkerhets skull var det klokt att samtidigt bötesbelägga den åkerägare, som hade en annan uppfattning och vägrade lämna tillbaka fäet. Till dessa diskussioner – kan man tänka – kunde klerken Laurentius lyssna ganska förstrött.Men i en viktig detalj angick frågan kyrkans intressen i hög grad, och det gällde fäägarens edsavläggelser. Enligt kyrkans segrande mening skulle ju eder i fortsättningen inte få avläggas på heliga dagar eller under långa heliga perioder kring jul och påsk (Yngre Kk § 49, se ovan). Men att en kreatursägare skulle få vänta t.ex. en hel eller halv nioveckorsfasta på att återfå sitt förlorade fä var ju en svårsmält konsekvens, åtminstone för lekmännen. Dessutom förelåg en viss risk för att slagsmål uppstod under mellantiden, och blodsutgjutelse tilltalade inte kyrkan (“horror sanguinis”). Kyrkan gav efter och Laurentius noterade flockens viktiga undantag:“hwat dagh thæt ær”. Och så fick det bli.20 20 Jag återkommer till Laurentius förströdda lyssnande i kapIV: 142f.Till försvar för Collin-Schlyters excerptteori kunde en nutida läsare tänkas anföra, att ordet “af ” i marginalrubrikens tal om “af fornæmom vm tiutherfæ additio” belägger en excerpering “ur”= ‘Han (= ägaren) lägge fram så mycket han vill och svärje därtill med endast sin egen ed, vilken dag det än är, och vare saklös. Kvarhåller sedan den andre, som tog in kreaturet, gör han sig skyldig att böta 16 örtugar 3 gånger.’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=