laure nt i u s bok och yng re vä stgötalag e n 34 Ja, detta kan väl vara tänkbart i ett enstaka fall men omöjligen så för alla de29+25=54förekomsterna av sakliga skillnader mellanYngreVästgötalagen (B58, B6) och Laurentius bok (kategori A, lyd 1 -65). Hur man har sökt lösa detta problem i tidigare rättshistorisk forskning – om man har sett det – ska jag behandla utförligt i kapitel 8. Här redovisar jag bara de två alternativa metoder som främst kommit i fråga. Alternativ är det rimligaste, och innebär att man förutsätter att Laurentius notater återgår på ett äldre men tyvärr försvunnet mellanstadium (eller flera) i den västgötska lagstiftningen.Det är ur denna “MellerstaVästgötalag”, som Laurentius/Lydekinus har excerperat.Natanel Beckman var inne på denna tankegång redan på 1910-talet i sin stora artikelserie om Västgötalagtexterna i Arkiv för nordisk filologi, och Carl Strandberg påpekade 1967 detta alternativ 1 som en logisk möjlighet. Hans idé fullföljdes av Gösta Åqvist 1968 - 69 i dennes doktorsavhandling “Frieden und Eidschwur” men dessvärre på ett mycket otillfredsställande sätt.17 Alternativ till problemets lösning har varit betydligt vanligare och innebär att man har harmoniserat de två delvis avvikande eller rentav motstridande källorna. Detta blir möjligt, om man antar att det fanns flera (konkurrerande?) rättstraditioner i det medeltida Västergötland. De har upptecknats i skilda, nu försvunna, privata rättsböcker från skilda tider, som lagmän och andra lagkunniga hade fört för bättre minnes skull. Både t.ex. Lydekinus (10) ochYngre Kk (§ 49) har därför rätt – och fel! I vilket tid-rum kan dock tyvärr inte avgöras. Jag upprepar att det ovan givna exemplet om förbjuden edgång inte bara är konkret utan också representativt för en lång rad liknande fall, och läsaren inser att tolkningsläget är synnerligen trassligt. Och det blir ännu trassligare, om man i diskussionen drar in de cirka 50flockar i lyd 67-151 (kategori B), somsaknar motsvarigheter iYngre lagen och i annat västgötskt lagmaterial.Varför har de försvunnit i Yngre lagen? Det är en fråga som framställer en formidabel utmaning för excerptteoretikerna och då även 17 För N Beckman se nedan s.41f. C Strandberg: Zur Frage desVeräusserungsverbotes im kirchlichen und weltlichen Recht des Mittelalters, 1967: 26. I G Åqvists avhandling (tryckt 1968, framlagd 1969) ses “Lydekini bok” som en redovisning av den nylagstiftning efter ÄldreVästgötalagen, som senare upptogs (tillsammans med andra tillägg och marginalanteckningar i B59) i den föga intressantaYngreVästgötalagen, som endast innebar en formell bearbetning och systematisering.Trots att Åqvist var medveten om att “Lydekini bok” bara delvis (“teilweise”) återkom iYngre lagen utsatte han den för en empirisk jämförelse medYngre lagen endast vad beträffar lyd 34 -36(s.154). Gösta Åqvists alltför djärva teser redovisas, granskas och avförs i kapitel VIII (“Hur kunde det gå så snett?”).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=