kap i te l v i i i 281 Med tanke på dessa omständigheter har jag funnit det befogat att här använda ett något högre tonläge än vanligt för att söka sätta effektivt stopp för framtida faktoider. Detta den seriösa vetenskapens urgamla problem kan inte längre tas med en klackspark. Det har blivit något av ett gissel i en ny epok. Där har inte ens experterna överblick över den vetenskapliga produktionen, och där har deras kontroll över densamma försvagats genom den tveeggade allemansrätt, som ställs till fritt förfogande av Internet. När detta väl är sagt, ska medges att min framställning här inte har gjort någon nämnvärd rättvisa åt förflutna forskares skarpsinne, fantasi, logiska tänkande och andra goda egenskaper hos professionella vetenskapsmän. Men vad hjälper sådana, när basmaterialet är undermåligt? Då gäller i medeltida rättshistoria lika väl som i modern samhällsvetenskap sociologernas metodregel:“garbage in, garbage out”. Medges skall slutligen också, att Carl Johan Schlyter (1795 -1888) i sitt långa och verksamma liv var en ovanligt svårhanterlig auktoritet, som det krävdes mod för att ifrågasätta. Schlyter tålde inte “något inkast, långt mindre en direkt motsägelse” och hans “sista år kantades av kategoriska utfall mot meningsmotståndare”, rapporterar Schlyters insiktsfulle levnadstecknare Kjell Å Modeer.306 Slika nedsablingar möter för övrigt i rikt mått redan i Collins och Schlyters utgåva av Västgötalagarna 1827. Där avfärdas föregångare som Georg Stiernhielm (“man ... kan påstå att aldrig någon lag blivit på ett mera barbariskt och förvänt sätt utgiven”,CS XLVII), Loccenius och Lundius (CS XLVIII), såväl som den samtida konkurrenten E S Bring, vars utgåvor av VgL utmärks “genom den liknöjdhet och den bekvämlighet, varmed han trott att ett sådant verk kunde utföras” - - - “icke ens genomläst denna Lag, innan han företog sig att översätta och trycka den” - - - “ett arbete, vilket han lätt kunnat finna att han ej var vuxen.” (CS LII, not 78). Man kan uppleva dessa och andra sågningar som festliga stilistiska mästerstycken. Men ur vetenskaplig synpunkt var och är metoden med argumentum ad personam förkastlig, och Schlyter borde ha tagit till sig vad hans samtida tyske filosof och läromästare J G Fichte hade sagt om kastade stenar - det är dåliga argument. 306 K Å Modéer i SBL 31, 2000 - 2002: 557 - 563. Schlyters vapenbroder Hans Samuel Collin (1791-1833) var däremot en fridsam och sjuklig man, som helst tillbringade “sina lediga stunder i enslig vila”, d.v.s. om man får tro uppgiftslämnaren Schlyter. Se Å Holmbäck i SBL 8, 1929: 738 -41.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=