hur kunde det gå s å snet t ? 280 Men i det aktuella fallet existerade inga seminarier, och den ovanligt självsäkre nybörjaren Schlyter förvandlades snabbt nog till en obestridlig auktoritet. Alltmer obestridlig och vördnadsvärd vartefter nya auktoriteter bestyrkte hans auktoritet. Så sett är den centrala teoretiska lärdomen av föregående framställning den, att beroendekritiken - även och inte minst av de källor som kallas vetenskaplig litteratur – inte får försummas.305 Därvidlag kan det paradoxalt nog ha sina fördelar att vara amatör. Det framhöll redan H C Andersen i sagan om Kejsarens nya kläder, där inte experterna utan barnet med sin oförvillade blick påpekade att sagda kläder saknades. I sagan hade de vävts av vinningslystna bedragare. Så är inte fallet här, men den grundläggande mekanismen är densamma. Den fungerar på grund av 1) det allmänmänskliga behovet av auktoriteter, som förenklar tillvaron i valfrihetens ansträngande värld och 2) den successivt ökande trygghet som uppstår genom att den första auktoriteten stöds av nästa auktoritet, som i sin tur o.s.v. Men tyvärr är läget värre än så. I Andersens saga insåg alla genast att barnet hade rätt. Men så går det inte till i vetenskapens värld, där barnets påpekande – d.v.s. Carl Strandbergs i doktorsavhandlingen 1967 – först måste underkastas en ingående prövning. Gott och väl. Men om denna prövning inte blir gjord – och dessvärre även om den blir gjord – är risken stor att hugskotten ändå återuppstår som faktoider. Man kan vederlägga ärevördiga sanningar, men eftersom det inte är brukligt eller försvarligt att bränna gamla handböcker på bål, dyker deras faktoider gärna upp som sanningar igen, pigga som galten Särimner. Ett konkret exempel i vårt sammanhang erbjuder den oförändrade upplagan1979av Holmbäcks ochWesséns populärutgåva avVästgötalagarna. nifesterat sig i form av den av honom (och Collin) uppfunne s.k. Johannitmunken, den fjärde skrivaren i hs B59 (hand Db). Förvisso är innehållet i dennes latinska anteckning i VgL IV17tvivelsutan författat av en Johannitmunk.Men den elementära regeln att detta inte säger något om avskrivaren av aktstycket (ett avlatsbrev, som kan dateras till 1310 -1312) har gått Collin, Schlyter och deras efterföljare förbi (jfr EWessén 1950 och senast P-AWiktorsson2006).Wiktorsson har numera kommit på andra och bättre tankar och identifierar i sin utgåva av hs B59 skrivaren avVg L IV17 somTyrgils Kristinesson.Att dokumentet var ett avlatsbrev, som var intressant för de svenska domkapitlen i deras egenskap av förvaltare av insamlade medel för ett tilltänkt korståg av Johanniterorden framgår av Acta Cameralia, I, nr 105 - 107, 117, 122, 125 - 130, 132, 138 -139. - Den som vanligt skarpsynte Carl Strandberg påpekade identifikationens osäkerhet i sin avhandling 1967, not 25 s. 20. 305 Detta har jag predikat alltsedan 1973, dock med påtagligt begränsad framgång, jfr G B Nilsson:“Det fortfarande behovet av kälkritik...”HT1973: 177 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=