kap i te l v i i i 277 Åqvists djärva huvudtes (s. 164 f) kan sägas utgöra en vidareutveckling av Natanel Beckmans förfelade men allmänt antagna förmodan att Laurentius bok hade lagts upp för “att genom kompletteringar göra laghandskriften [av Äldre lagen i B59] möjlig att använda även sedan den yngre lagen antagits” (cit. från Herman Schück, ovan s. 256).Adolf Schück och C. I. Ståhle hade utvidgat denna förmodan till att omfatta även den s.k. Vidhemsprästens anteckningar. Nu tog Gösta Åqvist ytterligare ett steg på denna slippriga väg och hävdade att handskriften B59 i sin helhet inte alls blev föråldrad. Den behöll sin juridiska aktualitet – om än i osystematiserad form – ända fram till omkring1380(då Magnus Erikssons landslag tog över). Detta möjliggjordes av att man efterhand kompletterade Äldre lagen (i B59 a) med nya lagstadganden, som skrevs in i hs B59 (a + b) i form av diverse marginalanteckningar och tillägg. Även innehållet i “das Buch der Lydekinus” (s. 165 f.) borde betraktas som sådana löpande tillägg och inte som excerpter ur en redan färdigYngreVästgötalag. I den Yngre lagen återkom därefter marginalanteckningarna och tilläggen i systematiserad form. Eller för att använda Åqvists ord i KLNM:Yngre lagen representerade endast ett omredigeringsarbete. Den Bestickande Teorin ger givetvis sitt erkännande åt Gösta Åqvist som föregångsman i excerptfrågan men måste samtidigt konstatera, att Åqvist sköt högt över målet. För att komma fram till sina uppseendeväckande resultat – som ju i praktiken kastarYngreVästgötalagen i papperskorgen – fordrades en halsbrytande behandling av källmaterialet. Vad gäller lagtexterna i Laurentius/Lydekinus bok lämnades sålunda dessa åt sitt öde utan ingående undersökning trots författarens medvetenhet om att bokens lagtexter endast delvis (“teilweise”, s. 165) hade upptagits iYngre lagen. Sin huvudtes etablerade Åqvist i stället genom blott fyra (4) närstudier av marginalanteckningar och tillägg i B59rörande arvsregler, tjuvnad, fridsbrott och edsöresbrott. Dessa fåtaliga fall bedömdes inte desto mindre som representativa och därmed generaliseringsfähiga. Åqvists slutsats blev nämligen att B59med dess inledande Äldre lag behöll sin juridiska aktualitet inte bara i de fyra studerade fallen, utan i sin helhet.YngreVästgötalagen innebar blott en systematisering (inklusive indelning i balkar och flockar) av innehållet i B59, där “Komplettierung in Form von Aufzeichnungen rechtlichen Inhalts für jede neuere Gesetzgebung vorlag” (s. 165,“komplettering i form av uppteckningar med rättsligt innehåll förelåg för varje nyare lagstiftning”).301 301 Kurs. här. Det bör om närstudiet av arvsre g le rna anmärkas, att Åqvist for vill när
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=