hur kunde det gå s å snet t ? 276 blir tvungen att uttrycka sig kortfattat och under press av tid och redaktör. I det här fallet är förklaringen dock inte gångbar, eftersom Gösta Åqvist hade gott om utrymme, när han på sin ålders höst återkom till Västgötalagarna i boken “Kungen och rätten” (1989, 373 s.). Inte desto mindre möter i Åqvists tillökade upplaga (ss. 112 -116) i huvudsak samma torftiga framställning som i Kulturhistoriskt Lexikon.300 Här fordras alltså en bättre förklaring, och en nyckel till gåtans lösning finner jag i Gösta Åqvists doktorsavhandling från 1968 (försvarad 1969), Frieden und Eidschwur, som därför ska ägnas en avslutande exkurs, trots att tema C egentligen faller utanför min studies snäva ramar. Åqvists magistrala doktorsavhandling om den medeltida frids- och edsöreslagstiftningen sedd ur europeiskt perspektiv väckte ingen obetingad entusiasm hos fakultetsopponenten Göran Inger; ämnet var ju både stort och svårt. Men på en punkt gav Inger sitt oreserverade erkännande: Efter sådana lovord var det naturligt, att Gösta Åqvist anförtroddes uppgiften att författa artikelnVästgötalagarna i Kulturhistoriskt Lexikon, varvid han kunde falla tillbaka på sina resultat i avhandlingen. I denna behandlasVästgötalagarna (ss 151 -166) mycket riktigt på ett frejdigt och idérikt men dessvärre också mycket sangviniskt sätt. 300 Latinbalken tilldelas i “Kungen och rätten” endast fyra rader, varav två upprepar den korrekta iakttagelsen i KLNMatt “komplexet” tillkommit efter 1280, övriga två rader det dubiösa påståendet att Latinbalken innehåller “bestämmelser av kyrkorättslig natur, som redan finns i Lydekini bok eller i Brynjolfs stadga”, s. 116. Som ett framsteg ska däremot noteras, att Åqvist nu ser “Lydekini bok” som en förelöpare även till Yngre lagens kyrkobalk (s. 114, 116). Å andra sidan menar Åqvist, att inte bara “Lydekini bok” kan vara äldre än Äldre lagen, nu verkar samma omdöme gälla hela denYngre lagen (B58). Denna borde nämligen hellre betecknasVgL II,“då man svårligen kan säga vilken som är äldst eller yngst”. Så står det faktiskt s. 116 (och jfr s. 113, där förf. talar om “den s.k. äldre västgötalagen” och “den s.k. yngre”). I övrigt fylls den nytillkomna texten av spekulationer, t.ex. om huruvida den Laurentius som var Lydekinus uppdragsgivare kan ha varit biskop Laurentius I (död1257) eller biskop Laurentius II (död1358). Kort exkurs “Med frejdighet angriper författaren kända auktoriteter och är beredd att omvärdera deras verk och åsikter. Författaren lägger härvid i dagen en tilltalande idérikedom. På ett mycket förtjänstfullt sätt har författaren utsatt framför allt västgötalagarna för en kritisk källgranskning, som visar att det lönar sig att forcera [Collins och] Schlyters klassiska lagutgåva och söka sig fram till de enskilda laghandskrifterna” (SJT1970: 54).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=