hur kunde det gå s å snet t ? 272 Inkompetens i stället för politik alltså; en bekväm men tveksam metod, när det gäller att lösa historiska problem.Ty, som Hans Landberg muntligen formulerade den motsatta metodregeln,“det är inte dom som är dumma” − även om de förflutna kreatörernas rationalitet hade en tids- och rumstypisk prägel liksom vår. Detta hade redan den unge Harald Hjärne inskärpt. “Likväl måste man över allt i våra fornlagar vänta sig full och åsyftad mening i vart enda ord; det går icke att tillskriva de gamle lagmännen något slarv eller någon enfald, ehuru naturligtvis textkritiken här liksom i andra fornskrifter är fullt rättmätig och påkallad.”296 Också i konkreta fall tillämpade Holmbäck &Wessén inkompetensmetoden rutinmässigt. Detta har jag påpekat i kapitel 1 vid analysen av tiondefrågorna, där föreskrifterna om tideköp förvisso hamnade på “fel” ställe iYngre lagens Kyrkobalk, d.v.s. sist i §43i stället för i flockens början (eller ännu hellre i §36). Ett annat exempel på vad utdragna förhandlingar i politiska tvistefrågor kunde ställa till med i dåtid och eftervärld erbjuder den klantiga behandlingen av den omfångsrika edsöreslagstiftningen (Add 7, §§ 1-31) iYngre lagens huvudhandskrift B58. Här har skrivaren lagt av redan efter § 24 (bl. 87 v.), trots att han hade 2 1/2blad kvar att pränta vidare på i sitt lägg (A). I stället återkommer skrivaren först i nästa lägg (B) med de återstående flockarna 25-31. Han gör sig då skyldig till två iögonenfallande misstag. Det första är att skrivaren inleder texten med enstor och prydlig röd initial,“ehuru han befann sig mitt inne i ett sammanhang.” (kurs här). Detta vittnar enligt Holmbäck & Wessén om “tanklöshet eller ouppmärksamhet hos skrivaren” (HWs. XXXIX). Den andra tabben förbigår HWmed tystnad, medan CS nyktert konstaterar (not 99, s.239), att skrivaren har upprepat §§ -i lägg B, där han har lagt in paragraferna mitt i flock 29. Ja, sådana aberrationer är varningssignaler, som ställer forskaren inför problem att lösa.Men vid lösningen får forskaren inte ta till inkompetensförklaringen förrän i andra hand, d.v.s. sedan han först har prövat möjligheten, att de dåtida kreatörerna har handlat (tidstypiskt) rationellt. Det skadar inte heller om forskaren samtidigt prövar, huruvida hans egen ana296 H Hjärne: Skandinavisk laghistoria, Svensk Tidskrift 1876: 244. För de följande resonemangen om historisk teori och metod, jfr G B Nilsson: “Om det fortfarande behovet av källkritik...”HT1973: 173-211, ”Historia som humaniora” och “Historia som historia” i Den lycklige humanisten, 1990: 67-83,“Den källkritiska processen” i Djupast sett, 2004: 128-154 samt “Historia som vetskap”, HT2005: 189-207. Additament nr
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=