kap i te l v i i i 271 räcklig förklaring till att nyheterna från 1950 inte blev inarbetade i den gamla texten.Värre var att man med omtrycket medvetet eller omedvetet sopade Carl Strandbergs kritiska synpunkter från 1967 under faktoidernas matta. Ovan har jag som förklaring till HWs underlåtenhet att kommentera avvikelserna frånYngreVästgötalagen (B58, B6) i Laurentius bok angivit, att traditionalisterna led brist på dugliga analysredskap. Sådana var i konkreta detaljfrågor inte att hämta utifrån vaga föreställningar om att svaren troligen återfanns i försvunna rättsböcker från de mest skilda tider. Mera anmärkningsvärd är traditionalisternas fortfarande motvilja mot att dra in politiska faktorer i sitt förklaringsarbete. Jag säger motvilja, eftersom det hade runnit mycket vatten under broarna sedan den historiska skolans glansdagar, och det numera borde stå klart, att den medeltida lagstiftningen inte bara hade förändrats genom problemfattig organisk växt. Holmbäck ochWessén var exempelvis väl underkunniga om det centralstyrda och kommissionsförberedda tillskapandet av Upplandslagen 1296, och i deras utgåva av Södermannalagen redovisades samvetsgrant en politisk kontrovers i två brännbara frågor,“‘den ena om gåva till kyrkan, den andra om testamente’, varom enligt Stadfästelsen ‘landskapets män och biskopen och klerkerna ännu icke ha enat sig och kommit överens.’” (1940, s. XIII) Icke desto mindre råder i HWs framställning avYngreVästgötalagens tillkomst en menlös politisk idyll, om än en föga civiliserad sådan (s. XLIII). Ty här sitter en enda bearbetare och redigerar den nya lagen med hjälp av ett exemplar av den Äldre lagen plus en samling tillägg av olika slag, som har gjorts av lagmän och andra lagkunniga män. En enkel match alltså.Dock lite väl enkel i HWs smak, eftersom redigeringen “synes vara utförd på ett synnerligen mekaniskt sätt. Den har väsentligen bestått i enkel renskrift av en förlaga, som har varit försedd med tillägg och marginalanteckningar. Systematiken är ganska bristfällig; i detta avseende ärVgL II icke jämförbar med ÖgL eller UL.” Efter fortsatt kritik mildras tonen något, då HWsammanfattningsvis (s.XLIV) lyfter över en del av ansvaret från en aktningsvärd huvudman till dennes inkompetenta medarbetare. “Allt som allt tyder textens formella gestaltning på att redaktionsarbetet snarast har legat i händerna på någon skrivare, som utan egen större lagkunskap har arbetat på uppdrag av en framstående man iVästergötland, kanske en lagman, och efter hans anvisningar.” 7. Den frånvarande politiken
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=