kap i te l v i i i 269 pressade situation avstod från att översätta och kommentera första hälften av Lydekini excerpter.Visserligen lovade utgivarna att i stället ange alla avvikelser gentemot Yngre lagen i notapparaten, men som vi sett infriades löftet långt ifrån alltid; måhända förlitade sig Holmbäck ochWessén på att Collin och Schlyter redan hade gjort grovjobbet (jfr not 284). Man kan också anmärka, att de noterade avvikelserna aldrig försågs med en tolkande kommentar − men hur skulle en sådan ha kunnat ges i brist på analytiska redskap? Kvar står dock förtjänsten, att HWliksomCSi sitt ederingsarbete redovisade det mesta även av bångstyrigt källmaterial. En mer odelat förtjänstfull insats gällde Latinbalken, där Holmbäck och Wessén vidareförde Natan Beckmans uppslag, att sju flockar i de odaterade latinska Synodalstatuterna från Skara stift (s s 12) hade försvenskats i syfte att vidarebefordras till (det kallsinniga) landstinget. Beckmans fruktbara idé återkom i HWs notapparat, dock utan kommentar.Men här framgår indirekt att utgivarna hade borrat vidare och då upptäckt en miss av Beckman, som inte hade tänkt på att jämföra den sene Laurentius/Lydekinus förslag även med Latinbalken. Det gjorde Holmbäck och Wessén och upptäckte då, att inte bara de sju flockarna utan också åtskilliga andra i deras närhet (det sena “kyrkblocket”) hade beretts plats i Latinbalken − men inte iYngre lagens Kyrkobalk. Hade kyrkan avsett att överlämna även dessa flockar till landstingets behjärtande? Nej, så långt gick inte HW (ännu, jfr nedan, avsn. 6). Utgivarna nöjde sig med att i inledningen citera Beckmans åsikt, att den sene Lydekinus hade gjort många “anteckningar ur andra källor, delvis [vilken del?], tyckes det, med syfte att ha i minnet sådana kanoniska rättsgrundsatser, som borde göras gällande i det fortsatta lagstiftningsarbetet” (HW s. XV).294 Emellertid hade Holmbäck ochWessén nu fått upp ögonen för att Latinbalken inte var någon översättning avYngre lagens kyrkobalk, och att “den latinska redaktionen” även som redaktion betraktad var ett mera svårhanterligt aktstycke än man tidigare hade trott. Denna insikt redovisades också som sagt i deras inledande text, där utgivarna framhöll förekomsten av vissa problem, bl.a. det som upptäckten av Beckmans miss hade medfört. 294 Beckman hade med “kanoniska rättsgrundsatser” säkerligen avsett den latinska lyd 66 och de sjulyd-numren med motsvarighet i s s 12. HWhade lika litet som Beckman uppmärksammat, att detta äventyrade deras ändamålstes, d.v.s. att Laurentius/ Lydekinus syfte hade varit att hålla sig à jour med de nya lagarna ( − men inte med de framtida).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=