kap i te l v i i i 265 lor”).Adolf Schück lyfte tvärtom fram dem som“den värdefullaste delen av ‘Lydekini anteckningar’” (tyvärr dock utan att ange varför). Ja, detta kan tyckas vara en elegant (och tidsbesparande) lösning, men i så fall dyker omedelbart ett annat svårt problem upp: hur förklara att samtliga bevarade lagtexter har varit giltiga, även när de mer eller mindre kraftigt avviker från eller rentav strider mot varandra? På denna (av honom själv oställda) fråga hade Schück två svar att ge. Den första varianten tog fasta på den kronologiska sidan av saken. Då det gällde att avgöra, när vederbörande lagtexter hade kommit till (och varit giltiga), föreföll nämligen möjligheterna vara snart sagt obegränsade. Sålunda kunde man förmoda att många [vilka?] av lagtexterna i Yngre lagens påhängda Additament var av ”hög ålder, andra [vilka?] är säkerligen nya.” Sak samma med de fritt svävande föreskrifterna i senare hälften av Laurentius bok (kategori B):“Man har skäl att förmoda att många [vilka?] av dem varit gällande långt tidigare och kanske även varit införda i äldre, nu förlorade rättsböcker” (s. XVII). Som extra kronologisk lök på laxen kunde Adolf Schück lägga till en ny dateringsmöjlighet för Lydekini excerpter. De hade av Schlyter tidfästs till omkring år 1300,“men det är även möjligt, att de kunna vara några årtionden yngre.” Den andra varianten av svar innebar att Schück löste problemet genom att bagatellisera det. Det kunde han göra genom att − trots allt − ansluta sig till den gängse negativa synen på rättsböckernas juridiska status.Ty som framginge av Lydekini ochVidhemsprästens tillägg i hs 59till Äldre lagen “betraktades densamma under 1300-talets första tre decennier som alltjämt aktuell”. DenYngre lagen var ingen påbjuden lag. “Den var blott en ny sådan, som kunde användas vid sidan om den äldre” (s. XVII f.).291 Vid sidan om den äldre? − hur skulle det gå till? Eller för att ställa fram ett konkret exempel: vilken reaktion mötte den storbonde, som låt oss säga år 1318 överklagade en dom i häradstinget genom att vända sig till landstinget vid dess andra sammanträde därefter? Någon sådan vaderätt existerade intei ÄldreVästgötalagen. Enligt Laurentius bok räckte det om han överklagade senast vidtredje landstinget. EnligtYngreVästgötalagen (B58) måste bonden överklaga vid första landsting. 291 En rimligare nedvärdering av rättsböckernas juridiska status återfinns i Schücks påpekande att B58 inte var någon komplett (och välredigerad) lag:“någon fullständighet beträffande den i Västergötland då rådande sedvanerätten torde näppeligen ha uppnåtts.” B58 var “alltjämt en ‘rättsbok’, vars ofullständighet framgår av de omfattande tillägg [=Additamenten], som senare fogats till densamma” (s. XVII). Mycket sant.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=