hur kunde det gå s å snet t ? 262 gåva. Ekholm hade dock fått en lugnande förklaring i Stockholm av bibliotekarien R Geete: slarvet berodde troligen på att Schlyter hade “låtit unga flickor skriva av handskriften och underlåtit att kontrollera avskriftens riktighet” (s. 3). Det var då, det.Tilläggas bör, att de många ovannämnda bristerna så gott som uteslutande är betydelselösa utom för språkvetare. Mot den ovan skisserade bakgrunden kan man förstå att C J Schlyter gick i taket, när våra dåvarande unionsbröder i mitten av1800-talet hade oförsyntheten att ur omslagen till fogderäkenskaper frånTelemark vaska fram ett fragment av Äldre Västgötalagen, som (på goda grunder) ansågs vara äldre än versionen i B59; detta kunde Schlyter inte acceptera.Men för övrigt ägnade han fortsättningsvis ingen synbar forskarmöda åt Västgötalagarna. Det framgår av hans samlade produktion i Juridiska afhandlingar, I-II, 1879, där Schlyter kortfattat berörde våra teman A+B. I båda fallen hade han reviderat sin ståndpunkt från 1827 en aning, men de små justeringarna betecknar försämringar. Vad först gäller tema B (Latinbalken), hade Collin och Schlyter år 1827 inte tagit ställning till innehållet; de benämnde textmassan helt neutralt som“den latinska uppsatsen”. I Juridiska afhandlingar gjorde Schlyter däremot en precisering av den latinska uppsatsen såsom “huvudsakligen innehållande en översättning” av Yngre lagens kyrkobalk (I: 135, kurs här). En ytlig granskning hade resulterat i en missvisande generalisering. Vad så gällerA (Laurentius bok), lät Schlyter fortfarande Lydekinus jämföra ”äldre codex med den yngre” och därvid anteckna tilläggen:“Sedan denna jämförelse (1 -65) tagit slut, har han tillagt andra anteckningar, till största delen hämtade ur numera obekanta källor” (I:135). Gammal skåpmat alltså, förutom ett dubiöst tillägg.Ty numera lät Schlyter Lydekinus jämförelser mellan lagarna ta slut i och med lyd 65. Det hade den inte gjort 1827, då CSi sina föredömliga textnoter rapporterade om ytterligare 16 (egentligen 18) motsvarigheter tillYngre lagen i senare delen av “Lydekini excerpter och antekningar”. Hur detta kunde komma sig var en fråga som Collin och Schlyter borde hade ställt och besvarat 1827. Schlyter gjorde det inte heller 1879, då den problematiska företeelsen synes ha sjunkit ned under minnets förenklande tröskel. 3. Schlyter står fast i sina gamla positioner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=