kap i te l v i i i 261 hälften, där den normsättande lagstiftningsprocessen fortfarande pågår, lämnar CS − trots ritningens förtroendeingivande utseende − problemet åt sitt öde och läsaren i sticket. Collins och Schlyters tassande kring den heta gröten kan jag inte förklara med annat än att en öppen problematisering inte passade den då högaktuella tyska historiska skolans galoscher. Skolan var ju på jakt efter en ursprunglig samgermansk rätt, som hade förändrats endast genom organisk växt, d.v.s. sedvanornas okontroversiella förändring i ett samhälle präglat av consensuskultur. I det läget framstod det rimligen som en huvudsak för skolmännen Collin och Schlyter att poängtera förekomsten av en endaYngreVästgötalag. Detta var en på förhand given utgångspunkt, ett axiom som inte kunde ifrågasättas.287 Collin och Schlyter var helt främmande för den moderna tanken att landskapslagarna − i synnerhet från 1280 och framåt − “inte passivt nedtecknats utan är tillkomna genom en aktiv politisk insats”. Och den historiska skolans grundinställning skulle komma att behärska den rättshistoriska forskningen ännu en lång tid framöver.288 Utöver denna ideologiska bindning skadar det inte att påpeka, att Collins och Schlyters utgåva avVästgötalagarna 1827 var ett förstlingsarbete, vilket kan utgöra en delförklaring till dess brister. Sådana fann eftervärlden med tiden alltmer otänkbara, sedan Schlyter efter Collins förtidiga död ensam och med ett ständigt växande anseende (även internationellt) hade fullföljt det gigantiska utgivningsprojektet. Dock påpekade språkvetaren Ernst Lidblom1901 helt kort, att han i sina Lydekinusstudier hade måst lämna CS utgåva “i allmänhet utan avseende, emedan jag anser den tämligen otillförlitlig”.Och när finländaren Hugo J Ekholm år 1912reste över till KBs handskriftsavdelning för att förbereda sin avhandling om “Vidhemsprästens och Johannitmunkens anteckningar i Codex Holmiensis B 59” (Hfors 1915), gjorde han “en överraskande upptäckt”. Den föranledde Ekholm att i en bilaga till avhandlingen återge sagda anteckningar i ett diplomatariskt avtryck, som reparerade de överraskande bristerna i CS ut287 Detta påstående är inte nytt. I artikeln Statuter (KLNM XVIII, 1972, sp. 58) konstaterar Carl-Gustaf Andrén sålunda, att statutläget i Skara stift är ganska svårutrett, delvis beroende på “Schlyters doktrin omen ÄVgL och en YVgL, vilken först nyligen betvivlats... ” (med hänvisning till C Strandbergs och G Åqvists doktorsavhandlingar). 288 För en briljant redogörelse och analys av den tyska historiska skolans galoscher hänvisar jag till Elsa Sjöholms uppsats “Rättshistorisk metod och teoribildning” (Scandia 1978: 229 -256, citatet s.253). Däremot måste jag resa allvarliga invändningar mot hennes eget, överradikala reformprogram.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=