nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 26 På liknande sätt motiveras och legitimeras mitt intresse för justVästergötlands historia. Därmed aktualiseras på köpet en motsättning mellan mina två grundläggande kunskapsintressen. Denna konflikt mellan centralt och regionalt har inte ägnats särskilt stor uppmärksamhet i forskningen sedan mitten av1800-talet, då frågan om en kraftigt utvidgad kommunal och regional självstyrelse stod högt på den tidiga liberalismens dagordning. I en magistral uppsats belyste den unge C G Malmström år 1851hur den regionala självstyrelsen vad beträffar lagstiftning och rättskipning försvann i och med det medeltida riksenandet, som för senare, konservativa forskare blev den överskuggande huvudsaken. I våra dagar borde dock den kvistiga frågan om harmonisering av en spretande lagstiftning och rättskipning återkomma på den medeltida forskningsfronten, sedan problemet aktualiserats på en högre nivå efter Sveriges anslutning till Europeiska Unionen.13 Motsättningen mellancentralism och regionalismi den västgötska lagstiftningsprocessen fungerar i boken som det ena av två enkla analysinstrument vad gäller tolkningen av lagtexterna och förslagen till lagtexter. Den andra genomgående analysmodellen nöjer sig med en lika enkel uppdelning mellankyrkans män och lekmännen. De två modellerna har valts i syfte att fokusera på de två dynamiska krafter, som i Sverige omkring 1300 var på trosviss frammarsch vad beträffande lagstiftning och rättskipning, kungen och kyrkan. Båda gjorde anspråk på större makt över lagens formande och tillämpning i egenskap av Guds ställföreträdare på jorden.Vad gäller kyrkan befann sig ställföreträdaren som bekant i Rom (Avignon), varifrån den kanoniska rättens bud utgick även till Skara stift.Vad gäller kungamakten befann sig ställföreträdaren under den oroliga perioden1290-1335 däremot sällan på plats (tronen) i reell mening; jag har därför ersatt termen “kungamakt” med “centralmakt”, som tillåter exempelvis hertig Erik att företräda de kungliga anspråken på att vara högsta rättsinstans i Västergötland under riksdelningens år, 1310-1318. de av den urgamla germanska rätten med den urgamla mosaiska rätten angår endast perifert föreliggande framställning. För förståelsen av Sjöholms egen dogmatik (för en dogmatiker är svaren alltför givna på förhand och diskussion med meningsmotståndare meningslös), se särskilt Sveriges medeltidslagar s.252ff. (“Det teokratiska systemet fortlever i dagens Sverige. Medborgarna är undersåtar. Individen har ingen erkänd sektor i sitt liv, han står inte som en självständig enhet gentemot staten.”) Etcetera. 13 Här ska en vändning till det bättre noteras i Gabriela Bjarne Larssons avhandling “Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige”, 1994. Där understryker författarinnan landskapspartikularismens roll i maktkampen kring sekelskiftet 1300, s. 20 (jfr 32); fallet Västergötland faller dock utanför ramen för hennes undersökning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=