hur kunde det gå s å snet t ? 258 ändringar i det urgermanska rättssystemet skedde endast genom organisk växt. Dock kan man tycka att utgivarna borde ha dragit öronen åt sig, när de under sitt osedvanligt noggranna editionsarbete stötte på diverse motinstanser, som äventyrade deras allmänna syn på “Lydekini excerpter och antekningar”. Exempelvis borde de ha grubblat över varför excerpisten hade använt sin relativt precisa hänvisningsteknik bara vid ett enda tillfälle, trots att den hade varit högst önskvärd som genomgående hjälpreda för sökning i en omfångsrik och ibland hullerombullerlig text.Vid övriga 150“kapitel” i Lydekini excerpter fick emellertid den medeltida läsaren-användaren vägledning till nyheterna endast på fyra ställen och då bara genom en allmän balkrubrik (varav en − skenbart − felplacerad). Vidare borde utgivarna − som Carl Strandberg påpekade i sin avhandling 1967 (s. 21 f.) − ha försökt förklara de många bristande överensstämmelserna mellanYngre lagen och första hälften av Lydekini excerpter liksom givetvis förekomsten av de många “okända källorna” i andra hälften. Men att söka falsifiera sina egna teser (innan någon annan gör det) var inte aktuellt år 1827; Karl Popper var långt ifrån född. Det var däremot Esaias Tegnér, och CS lånade hans metod att höja rösten när argumentet är svagt.Med orden “lätt kan finna” avvisades sålunda effektivt varje tanke på fortsatt undersökning; endast en naiv amatör kunde tänkas lansera en sådan idé. Värre var dock att CS livfullt (men utan källstöd) beskrev hur excerpisten hade lagt framför sig “den äldre och yngre codex avVästgötalagen”. Den codex, inte en codex. Därmed hade CS suggererat oskyldiga läsare som Carl Strandberg och mig att tro, att den codex avYngreVästgötalagen som Lydekinus hade haft framför sig var samma codex som B58 (+ B6), eller i varje fall ett snarlikt exemplar. Så är dock inte fallet, och utgivarna måste ha varit väl medvetna om detta förhållande. Att i klartext tala om att det rörde sig om två olika versioner avYngre lagen med många (sakliga) skillnader dem emellan skulle ha varit en enkel sak för CS, som hade vänt och vridit på varje flock. Det hade inte heller mött oöverkomliga svårigheter att därutöver visa, att Laurentius/Lydekinus förlägg representerade en äldre version än B58(+ B6), en “Mellersta Västgötalagen”, om man vill hålla fast vid excerptteorin. Men icke så. Varför undvek Collin och Schlyter problemet?Ty det gjorde utgivarna också genom att minimera det, när de återgav Lydekini excerpter (hs C) under rubriken VgL III. Det diplomatariska avtrycket inskränker sig här till ungefär hälften av de 151Lydnumren. För återstoden nöjer sig CS med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=