kap i te l v i i i 257 Ja, så ser det ut för en ytlig betraktare, men med hjälp av ordets makt över tanken hade Bure därmed lagt ut ett villospår för eftervärlden. Huruvida detta gällde hans närmaste efterföljare inklusive Georg Stiernhielm − som gav utVästgötalagen 1663 − har jag dock inte studerat. Men det kan vara sak samma, såtillvida som alla amatörmässiga föregångare år 1827 sopades av mattan med hårda ord från de nya och förblivande auktoriteterna, Hans Samuel Collin (1791-1833) och Carl Johan Schlyter (1795-1888) i deras utgåva avVästgötalagarna, det första bandet i jätteprojektet Sveriges Gamla Lagar.Dessa ovanligt ambitiösa vetenskapsmän hade inte kunnat undgå att notera hur andra delen av Laurentius bok (lyd 66151) till största delen uppfylldes av stadganden, som omöjligen kan betecknas som extrakt urYngreVästgötalagen. I CS epokgörande utgåva justerades följaktligen Bures rubrik till “Lydekini excerpter och antekningar”. Detta är allt med tillägg av den bestickande iakttagelsen i not 15, som tillät Collin och Schlyter att åstadkomma en snabb lösning av ett underordnat problem i deras herkuliska företag. Före lyd 40 (enligt CS numrering) hade nämligen skrivaren med en marginalrubrik markerat att flockens säregna lagtext (“vilken dag det än är...”) var ett tillägg till (Äldre lagens) Förnämessaker rörande löskommet tjuderfä (“af fornæmom vm tiutherfæ additio”). Även för Den BestickandeTeorin är detta en viktig iakttagelse, dock av helt andra skäl.Men för den historiska skolans män som Collin och Schlyter existerade inte tanken på lagförhandlingar i paradigmets idévärld. För- “Dessa anteckningar, vilka troligen äro skrivna omkring år 1300, hava, såsom mangenom jämförelse lätt kan finna (not ), uppkommit på det sätt, att någon som haft framför sig både den äldre och yngre codex avVästgötalagen, genomgått dem båda och ur den senare avskrivit sådana stycken, som ej funnos i den förra. Detta är i allmänhet förhållandet med de 65 första kapitlen. Därefter följa andra anteckningar, vilka till största delen äro tagna ur obekanta källor.Att den codex Lydekinus haft för sig, på sina ställen varit svårläst, kan man sluta av de luckor han här och där lämnat... Hans egen skrift är ock på några ställen i kanterna dels genom nötning utplånad, dels genom saxens åverkan stympad.” Alltid något.Men vad gäller första delen av Laurentius bok (lyd 1-65) auktoriserades den bureanska excerperingsteorin av Collin-Schlyter, och den fick nu också en kort motivering. Så här hade “Lydekini excerpter och antekningar” tillkommit enligt CS uppfattning (s.VIII, kurs här): 2. H S Collin (i allmänhet) och C J Schlyter (i synnerhet) griper in
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=